Basutbildning Kapitel 3 – BALANSGRUPPEN

Påverkan på den som utsätter och hens omgivning

När barn och ungdomar uppvisar sexuella beteendeproblem drabbar det inte bara dem själva och den som blir utsatt. Familjerna och familjens nätverk hos den som utsatt och den som blivit utsatt påverkas i hög grad och är involverade i de konsekvenser som följer på avslöjandet. Konsekvenserna av att vara omsorgsperson eller syskon till ett barn eller en ungdom som blivit utsatt skiljer sig mycket från upplevelserna av att ha ett syskon eller ett barn som förgripit sig. Omsorgspersoner värjer sig emot att föreställa sig sina barn i sexuella situationer och särskilt i sådana utan samtycke eller riktade mot barn. De är inte förberedda på att något sådant kan hända och kan inte förutse sina reaktioner. Rädsla för hur den unges och familjens liv kommer att påverkas framöver kan också leda till att omsorgspersoner på olika sätt minimerar det den unge gjort. Hur kommer mitt barn klara en rättsprocess, kommer socialtjänsten att omhänderta mitt barn, kommer mitt barn aldrig att komma hem igen, hur blir det för oss som familj när vänner, grannar och släkt får kännedom om det som hänt, är frågor som hotar familjens själva existens. I ljuset av det är det lättare att förstå att omsorgspersoner initialt kan reagera med motstånd, minimering och förnekelse genom att exempelvis hävda att det egna barnet också enbart är ett offer, att det som skett inte är övergrepp eller att det inte är så allvarligt eftersom ingen fysisk kontakt eller penetration förekommit.

Syskons känslor, reaktioner och behov

När det gäller övergrepp där den som blivit utsatt och den som utsätter känner varandra och kanske är släkt eller syskon kan det ta lång tid innan övergreppen avslöjas. Många som utsatts berättar inte om övergreppen på grund av:

lojalitet med den som har utsatt dem
rädsla för den som utsatt dem
oro för konsekvenser, för sig själv, den som utsatt dem eller familjen
yttre påtryckningar, vanligtvis från omsorgspersoner

Då den som utsätter är okänd för den utsatta är det vanligare att övergreppet avslöjas i närtid efter händelsen. Då övergrepp sker i kamratrelationer eller kärleksrelationer kanske övergreppen aldrig avslöjas. Syskons känslor, reaktioner och behov efter avslöjande om att ett syskon utsatt någon annan för övergrepp liknar på många sätt omsorgspersonernas, men har också sina unika komponenter. Syskon lämnas oftare utanför utredning och information, får ofullständiga eller inga förklaringar till det som händer, samtidigt som de upplever förändringarna i familjen mycket tydligt. När syskon inte involveras i information, utredning och insatser drar de egna slutsatser och föreställer sig ofta värre scenarion än den verklighet som vuxna försöker skydda dem ifrån. Många är också hänsynsfulla mot föräldrar som de märker redan är belastade och ledsna och tar inte upp egna frågor och funderingar, vilket isolerar dem från den tröst och hjälp de behöver och skulle kunna få.

Vid syskonövergrepp

Målet är att syskonen ska kunna leva tillsammans igen.
Initialt inte bo tillsammans eller träffas. Den som är utsatt måste skyddas och få möjlighet att i trygghet kunna berätta om vad som har skett.
Hela familjen är involverad i processen. Övergrepp påverkar alla familjemedlemmar. Även små barn ska inkluderas utifrån sina förutsättningar. Inga detaljer men lagom så att det går att förstå
Framtiden. Tala om situationer som kan skapa svårigheter

Sexuella övergrepp och trauma för utsatta och de som utsätter

Genom flera olika studier vet vi idag att det som avgör hur traumatiserat ett barn blir av en sexuell händelse inte alltid är samstämmigt med vad allmänheten skulle betrakta som ett allvarligare övergrepp, som till exempel alla former av penetration. Barn som utsätts för andra sexuella kränkningar kan ha lika eller mer omfattande traumasymtom eller inga traumasymtom alls. Det som avgör hur traumatiserat barnet blir är hur barnet har upplevt händelsen och hur rädda de var, hur förvirrande situationen var och hur otrygga eller tvingade de kände sig.

Den som utsatts

Två barn som utsätts för samma slags övergrepp kan uppvisa helt olika traumasymtom. Det är den utsattes upplevelse av övergreppet som avgör graden av traumatisering och det går således inte att avgöra vad en individ behöver efter att övergrepp avslöjats utan att göra en traumabedömning av den utsattas traumasymtom och funktionsnivå. Det behöver inte innebära någon skillnad för den utsattas upplevelse av övergrepp, om det är en vuxen, ungdom eller ett annat barn som utsätter dem. Inte heller om den som utsätter är man eller kvinna. Det är en vanlig föreställning att om den som utsätter är en ung person eller kvinna, är lidandet för den utsatta mindre än vid övergrepp av en vuxen man. Utifrån aktuell forskning vet vi att detta inte stämmer.

Olika föreställningar om var och när övergrepp kan ske är vanligt. Att det krävs avskildhet och frånvaro av vuxna personer. Men övergrepp kan begås i princip överallt; på förskolan, i skolan, i fritidsverksamhet, hemma eller under aktiviteter och läger. Bakom en dörr, under färd i buss eller bil och vid vilken tid på dygnet som helst.

Vid en födelsedagsfest, i en tvårummare, med många inbjudna berättade en 4-årig flicka, då familjen lämnat festen, att hon hade blivit utsatt för övergrepp av en flera år äldre pojke. Föräldrarna hade svårt att tro henne då de “omöjligt” hade varit ensamma. Någon skulle ha sett vad som skett. Då flickan vidhöll sin berättelse sökte föräldrarna hjälp. Flickan kunde utveckla sin berättelse. Pojken hade lockat in henne i en garderob och stängt till dörren. Utanför hade festen pågått med liv och rörelse. Ingen hade hört att flickan grät.

Den som utsatt

En vanlig föreställning bland professionella som inte till vardags arbetar med de som utsätter, är att de begångna övergreppen skulle skapa ett trauma hos den som utsätter. Generellt sett är det inte så, åtminstone inte på kort sikt. Som utanförstående är tanken om att ungdomen som utsatt har gjort det för att tillfredsställa sin sexuella lust, oavsett vad den utsatta vill och känner, obehaglig. Om någon begår en så allvarlig handling måste det i stället vara för att hantera obehagskänslor och komma att ge avtryck i form av traumatiska minnen. Det vanliga är dock att ungdomen har begått sexuella övergrepp för att tillfredsställa sin sexuella lust och i stunden inte reflekterar över på den utsatta och dess upplevelse. Efteråt fokuserar ungdomen som utsätter mer på att den som utsatts inte berättar för någon och upplever lättnad när konsekvenserna uteblir. När den som utsätter tänker på övergreppen skapas oftast behagliga känslor i form av sexuell lust, vilket tillsammans med tillgång till offer ofta är en bidragande faktor till att upprepa övergrepp. Ungdomen tänker inte särskilt på hur den som utsatts mår. Den som utsätter vet att det är fel att vara sexuell med ett barn eller någon som inte vill och ursäktar därför på olika sätt sitt beteende och minimerar på detta sätt känslor av skuld. Först vid avslöjandet kommer skammen i en intensitet relaterad till omgivningens reaktioner och påföljande insatser. De behagliga tankarna på övergreppen paras med obehag men trots detta kan den sexuella lusten ta över och ungdomen återfalla.

På lång sikt, med ökad ålder och mognad, är det inte ovanligt att den som har utsatt men upphört att begå sexuella övergrepp, börjar må dåligt och kan uppvisa psykisk ohälsa. I många fall har ungdomen inte fått relevant behandling och inte heller fått reflektera tillsammans med någon kring övergreppen man har begått. Ingen berättelse har formats kring övergreppen som för ungdomen känns rimlig och som ungdomen kan bära med sig resten av livet. Inte sällan har vuxna och eventuellt professionella tröstat ungdomen med hänvisning till låg ålder och bristande insikt i sitt beteende, ibland i kombination med upplevelsen av egen utsatthet. Dessa ursäkter bidrar inte till att ungdomen mår bättre, åtminstone inte på längre sikt. Ungdomen är medveten om vad övergreppen åsamkat den som utsatts och också varför man gjorde det. Det är inget man glömmer bort. Att man var ung och eventuellt i en utsatt position är ingen tanke som lindrar.

Framtid

Att den som utsatt, som vuxen, får tala med någon med kunskaper inom området skulle vara till hjälp för många. Att ta initiativ till en ny vårdkontakt är uteslutet för de flesta. Känslor av skuld i förhållande till ett yngre syskon som blev utsatt under uppväxten kan återkommande aktualiseras så fort familjen samlas, något som man behöver prata om. Frågor kan dyka upp som hur man förhåller sig till sin historia. Att som 23-åring berätta för en flickvän om övergrepp som begicks i tonåren kan vara komplicerat och laddat. En ung person uttryckte i en intervju, ett behov av att få berätta för någon som känner till allt som hänt, att det har vänt och det går bra. Det ryms oftast inte inom socialtjänstens eller behandlingshems rutiner att genomföra uppföljningar flera år efter en avslutad insats, men det hade sannolikt varit av stort värde om det var möjligt. Både att fånga upp problem som kräver en professionell insats liksom att bekräfta en positiv utveckling.