BALANSGRUPPEN

HVB-hem
Familjehem
Öppenvård
Utbildning
Riskbedömning
Menu
Menu

Inledning Ungdomar 12–20 år

Under tonåren och puberteten upptar sexuella tankar och känslor mer och mer tid. Ungdomar börjar fundera över sin sexuella identitet och vad de tänder på. Man börjar utforska sin egen kropp och fantisera om andras. De flesta försöker på ett eller annat sätt närma sig någon jämnårig för att få prova sin sexualitet. Så småningom kommer sexdebuten. I Sverige sker den sexuella debuten tillsammans med någon annan genomsnittligt i åldern 16-17 år. Sexdebutsåldern har legat relativt stabilt under många år. Den skillnad som går att se är att ungdomar generellt har haft fler sexpartner än vid tidigare års undersökningar.

Sexuell utveckling under och efter pubertet

Puberteten inträffar för de flesta i åldern 8–14 år. Tidsvariationer beror ofta på ärftlighet. Pubertetsutvecklingen pågår normalt under 4–6 år. Flickor som grupp kommer tidigare in i puberteten än pojkar. Under och efter puberteten blir sexualiteten påverkad av hormoner och får en annan karaktär med starkare sexuell lust och spontan upphetsning som inte behöver involvera direkt beröring av privata områden. Sexuell upphetsning kan starta i hjärnan av olika upplevelser och tankar eller genom sinnesintryck och associationer. Upphetsningen kan också starta i kroppen genom beröring och smekningar, tillsammans med sig själv eller någon annan. Sexlust kan uppstå i en kärleksrelation men också utan att man är kär. Hos en del människor upptar sexualiteten en stor del av livet, för andra är den inte lika viktig. Under vissa perioder, exempelvis under puberteten, kan sexualiteten vara mer närvarande medan den under andra perioder i livet inte är lika påtaglig och betydelsefull. För en del kan sexdebuten vara laddad, skapa obehag och utmana självkänslan med tvivel kring egen tillräcklighet medan den för andra är en spännande, skön och positiv upplevelse.

Typiska sexuella beteenden hos ungdomar:

  • Utforskande av den egna kroppen i enskildhet
  • Sker med någon som ungdomen känner
  • Sker som en del i ett utforskande
  • Ungdomarna som deltar är lika i ålder och utvecklingsnivå
  • Är frivilliga
  • Oftast en spännande och lustfylld upplevelse
  • Utforskande kan ske både på och utanför internet

Sexuell identitetsutveckling

Den sexuella utvecklingen påbörjas redan innan vi föds och sannolikt formas vår sexuella lust och preferens, alltså vad vi blir sexuellt upphetsade av, med vem vi vill ha sex och vilken typ av sex vi föredrar, tidigt i livet. Det finns personer som inte har behov eller lust till sex alls, som är asexuella. Också hos människor som upplever lust skiljer sig lustens omfattning och intensitet mellan olika individer och ser olika ut i olika livsfaser. Vad som påverkar lusten och gör att sexlusten väcks är individuellt.

När man är ung och sexuellt oerfaren är det naturligt att vara nyfiken och experimenterande. Den sexuella lusten kommer spontant och ofta. Man testar sin sexualitet på olika sätt för att komma fram till vad man tycker mest om och förkasta det som är ointressant. För de flesta ungdomar sker den sexuella identitetsutvecklingen genom att undersöka och prova vad man gillar i ensamhet men så småningom också tillsammans med någon annan.

Det finns betydligt mer information tillgänglig för ungdomar som funderar kring sin könsidentitet och sin sexuella läggning eller preferens idag än för bara några år sedan. Även om det skiljer sig mycket åt beroende på var i landet man bor, i vilken familj man växer upp och vilka kamrater man har så underlättar internet möjligheten att söka och hitta personer som har liknande funderingar eller intressen. Det kan stödja den sexuella utvecklingen. Att det finns bra information underlättar för många men betyder inte nödvändigtvis att det blir enklare att förstå och utforska sin sexuella identitet eller läggning. Särskilt inte om man har svårigheter i sina sociala kontakter eller med sin mentala hälsa.

Barn och ungdomar som identifierar sig som HBTQI

Folkhälsomyndigheten formulerar följande definition av begreppet HBTQI: “Hbtqi-personer är ett samlingsbegrepp som innefattar homo- och bisexuella, transpersoner, queera personer och personer med intersexvariation”. Barn och ungdomar som tillhör HBTQI rapporterar själva att de upplever sig ha en sämre hälsa än andra. Detta gäller även sexuell hälsa. I en svensk studie (Svedin et al., 2021) uppgav 43 – 66% av unga HBTQI personer att de varit utsatta för någon form av sexuella övergrepp. Den grupp som var mest utsatt var unga transpersoner. Det finns ingen forskning som beskriver omfattningen av unga HBTQI personer som utsätter andra för sexuella övergrepp.

Pornografi

Vuxna, ungdomar och barn lever en stor del av sitt liv på internet. Det är svårt för vuxna att ha kontroll över vad unga gör och upplever. Även om det pratas mycket om hur vuxna bör agera när det handlar om barns och ungdomars kontakter och liv på internet tycker de flesta vuxna att detta är svårare än att hålla sig uppdaterad om barns vardagsliv utanför internet. Många unga exponeras för våld, sexuellt våld och pornografi utan reella möjligheter att tala om det och bearbeta sina upplevelser med någon vuxen. Det finns många studier som ger likartade beskrivningar om hur vanligt det är att ungdomar tittar på pornografi. I en gymnasiestudie med 18-åriga ungdomar (Svedin et al., 2021) svarade 73% att de tittat på porr någon gång, 90% av pojkarna och 60% av flickorna. Pojkarna tittade oftare och 54% tittade varje dag, medan flickorna tittade mer sällan. Unga uppger själva i flera studier och enkäter att de påverkas av att se pornografi men vi kan inte med säkerhet säga att eller hur, denna påverkan bidrar till att unga begår sexuella övergrepp.

För unga kan pornografin stimulera den sexuella lusten. Om den unge har svårt att fantisera och föreställa sig kan pornografin vara det hjälpmedel som behövs för att kunna vara sexuell med sig själv eller för att få information och vägledning för att utforska sin sexuella identitet och lust. I närvaro av sexuell lust kan bilder och filmer som de i frånvaro av sexuell lust skulle förakta, uppfattas som sexuellt lustfyllda. Efteråt kan de känna skuld och skam över att ha tittat på dessa.

Att bemöta ungdomar i deras sexuella utveckling

En vuxen som vill få kännedom om vad ungdomar gör sexuellt behöver ha ett öppet sinne och undvika att döma och moralisera. Det är viktigt att vuxna med hälsosam inställning till sex finns tillgängliga för ungdomars tankar, frågor och upplevelser, inte minst som en motvikt till det ungdomar nås av genom exempelvis ytliga jargonger hos jämnåriga eller opålitlig information från internet. Flickor verkar bli mer påverkade av psykosociala aspekter, som kamratpåverkan (Pringle et al., 2017), men det är lika viktigt att föra dessa samtal med både flickor och pojkar. För att vuxna ska bli accepterade som samtalspartners förutsätter det att den vuxne förmedlar en tillåtande och nyfiken attityd. Om vi är alltför oroade över de faror som ungdomars sexualitet kan medföra, riskerar vi att alltför ensidigt ägna oss åt att varna och förmana, vilket innebär att ungdomar blir lämnade ensamma med sina funderingar. Om vi som vuxna utmanar oss själva i vår oro och vågar vara nyfikna kan vi få tillgång till ungdomars föreställningar utifrån vad de ser och upplever. Det ökar våra chanser att hjälpa den unge med att nyansera, lyfta in fler perspektiv och eventuellt minska ohälsosamma tankar och föreställningar om sig själva och andra.

Vuxenvärlden fördömer ofta pornografin och debatten kring pornografi och dess påverkan är ibland högljudd. Detta kan göra det svårt för en ung person att berätta om sina motstridiga känslor. De kanske vet och tänker att pornografi är förkastligt men i stunden känns det ändå spännande och skönt att ta del av den. I mötet med unga behöver vuxna vara öppna för att prata om pornografin utan att genast tala om vilka attityder och värderingar pornografin står för. Vi vet att en majoritet av alla ungdomar tittar på pornografi, det är ett typiskt beteende i ungdomsåren. Så oavsett vad vi tycker om pornografins förekomst behöver vi ha en dialog med våra barn och ungdomar så att de vågar vara öppna och ställa frågor för att förstå, men också för att de ska kunna lära sig att själva ta ställning till vad de tycker och för att kunna skydda sig själva mot sådant de inte vill ta del av. Äldre ungdomar är ofta väl medvetna om pornografins baksida och många tar också därför avstånd till viss slags pornografi eller till all pornografi.

I samtal med ungdomar behöver den vuxne inte ha kunskap om allt. Det är tvärtom ofta bra att bara vara nyfiken på att få veta. Om man visar intresse, är närvarande och nyfikna på svaren ökar chansen att ungdomarna väljer att prata om vad de själva och deras jämnåriga är intresserade av. Då går det att få ett samtal kring sexualitet och det som tillhör den sexuella utvecklingen, vilket förebygger risker och minskar ensamhet i en komplex livsfas.

Hur starkt vi reagerar på sexuella beteenden hos barn varierar utifrån vår ålder och uppfostran, våra föreställningar, våra värderingar och grundinställningar. Vidare hur vi påverkas av religion, kultur och tradition som ser olika ut i olika länder. För att kunna avgöra om ett sexuellt beteende hos barn och ungdomar är otypiskt, icke åldersadekvat och skadande behöver vi ha kunskap om vad som är normala, typiska och vanligt förekommande beteenden. Även om termen “sexuell” används, är intentionerna och motivationen för beteendena mångfacetterade och kan vara förknippade med nyfikenhet, självlugnande, imitation, sexuellt stimulerande, hantera oro, söka uppmärksamhet eller ha andra orsaker.

Otypiska sexuella beteenden hos ungdomar

Med en bred definition innefattar begreppet ungdomar som uppvisar sexuella beteendeproblem skilda problembeteenden av sexuell karaktär som direkt eller indirekt riktas mot en eller flera människor, djur eller ting. Sexuella beteendeproblem innebär sexuellt motiverade eller relaterade beteenden som är otypiska i förhållande till personens utvecklingsnivå och/eller kulturella kontext. De är tvångsmässiga, påträngande, tvingande eller aggressiva. Sexuella beteendeproblem är ofta skadliga eller kränkande för individen själv eller andra och kan vara brottsliga. Sexuella beteendeproblem kan ta sig många olika uttryck. Allt fler internationella prevalensstudier uppmärksammar att en stor andel av de som begått sexuella övergrepp mot barn eller ungdomar själva är unga.

Vad som bidrar till att en ungdom begår sexuella övergrepp varierar och kan bero på många olika faktorer. Det finns inga tydliga typiska bakgrundsfaktorer, egenskaper eller riskfaktorer som gör att vi på förhand kan veta vem som riskerar att begå övergrepp som barn, ungdom eller vuxen. Det finns inga enskilda bakgrundsfaktorer eller biologiska sårbarheter hos barn som innebär högre risk att utveckla sexuella beteendeproblem. Tidigare trodde man att egen utsatthet för sexuella övergrepp var en tydlig riskfaktor för att utveckla sexuella beteendeproblem, men senare forskning har visat att även om egen utsatthet är vanligare bland barn och ungdomar med sexuella beteendeproblem än hos andra barn och ungdomar verkar det inte var en starkare indikator än andra faktorer. Varje barn och ungdom har sina orsaker och anledningar, men det är inte alltid man ens efter en lång behandlingskontakt helt kan förstå varför det skedde.

Exempel

  • Lillasyster Alice 8 år berättar för sin mamma att storebror Kalle 13 år, har ”stoppat fingrar i hennes snippa och kört runt.” Lillasyster har ont i snippan. Senare framkommer det att det har skett flera gånger och Kalle sagt till lillasyster att hon måste gå med på det ”annars”….
  • Maja 14 år berättar för sin kamrat att hennes ”pojkvän” Tom 16 år, i går kväll hade tvingat henne till sex. Han fick av henne byxorna och trosorna. Då han skulle ta av sina egna började hon att gråta. Tom hade tagit henne över halsen så att hon skulle tystna. Han fick ner sina byxor och kalsonger. Han hade bänt upp Majas ben och tryckte sin snopp in i hennes snippa. När Tom var klar och han hade fått utlösning drog han upp byxorna och kalsongerna. Han hade ”hånflinande” frågat Maja om det var skönt.

Unga som utsätter andra sexuellt är en heterogen grupp med olika bakgrund och olika motiv för sitt agerande. För att förstå och kunna rikta skydd och behandling behöver de individuella faktorerna och funktionerna av beteendet utforskas.

Individuella faktorer som kan bidra till att en ung person begår sexuella övergrepp

  • Sexuell lust / testa sin sexualitet
  • Känsloregleringssvårigheter
  • Bristande sociala färdigheter
  • Sexuell upptagenhet
  • Antisociala attityder ”Jag gör som jag vill”
  • Begynnande sexuell avvikelse
  • Egen utsatthet
  • Familjemiljö

Även om vi kan få viss vägledning genom en ung persons bakgrundsfaktorer är det fortfarande svårt att svara på varför vissa unga med liknande bakgrund agerar eller hanterar sina erfarenheter på ett sätt medan andra utvecklar sexuella beteendeproblem. En del unga som varit med om många svåra upplevelser utvecklar varken traumasymtom eller beteendeproblem medan andra gör.

När man intervjuar ungdomar är oftast anledningen till att de utsatt någon sexuellt inte tydlig för den unge. Det är vanligt att få höra “Jag vet inte varför, det bara blev så”. Ytterligare ett uttalande från en pojke “Jag ville ta hon mellan bena, sen tog jag hon mellan bena”. I det uttalandet förekommer flera av ovanstående faktorer. Det är vanligt att ungdomar först förnekar sitt agerande, även om det finns en tydlig och sannolik berättelse från den utsatta eller till och med bevis för att det hänt.

Att förneka är en normal och djupt mänsklig reaktion när vi blir påkomna med att ha brutit mot regler och normer. Att förneka inledningsvis kan till och med vara ett gott tecken då det innebär att den unge förstår att agerandet är fel och otillåtet. Om den unge obehindrat, utan skam eller skuld, berättar om sina gränsöverskridande beteenden kan det ge större anledning till oro då det signalerar bristande förståelse för gränser, rätt och fel. Eller att den unge rättfärdigar sina handlingar.

För att begå sexuella övergrepp måste det finnas någon som är möjlig att utsätta. Det vanligaste för ungdomar som utsätter andra sexuellt är att den som är möjlig att utsätta är någon ungdom känner, såsom ett syskon, en kamrat eller någon annan i ens nära omgivning. I dag är kontakter via internet vanligare och där är det för många lättare att ta kontakt även med personer som den unge inte alls känner från sammanhang utanför nätet.

Motivation

För att få möjlighet att utsätta någon sexuellt måste den unge hitta sätt att bli ensam med den person som den unge valt ut. Den unge vill inte bli uppmärksammad då det skulle omöjliggöra handlingen. Den som utsätter ett barn behöver oftast varken hota eller bruka våld för att få tillgång till barnet. En jämnårig eller äldre kan ha både ett fysiskt och/eller psykologiskt övertag. Oavsett den utsattes ålder krävs för att övergreppet ska kunna genomföras en position med möjlighet att påverka och få den som valts ut att göra som den som begår övergreppet vill.

Motivationen till att genomföra övergreppet måste vara starkare än hindrande tankar. Den sexuella lusten tränger undan eventuella tankar på negativa konsekvenser såsom avslöjande, konsekvenser för de inblandade och “straff”. Den unge kan vara impulsiv så att tiden mellan tanke och handling är så kort att det finns liten möjlighet till eftertanke. I andra fall kan den unge under en längre tid ha planerat övergreppet och vägt positiva och negativa konsekvenser, och kommit fram till att de positiva överväger de negativa, åtminstone på kort sikt. Ibland sker övergrepp på grund av en tanke som uppstår vid oväntad beröring. Det är inte ovanligt att möta unga som blivit nyfikna när exempelvis ett syskon vid vanlig lek av slump råkat komma åt att beröra den unge på ett sätt som gjort att sexuell lust och sexuella tankar dyker upp. Många unga som förgriper sig gör det inte med onda avsikter eller för att skada den andra avsiktligt utan för att nyfikenheten och att den sexuella lusten tar över.

Typer av sexuella övergreppsbeteenden

  • Sexuella övergrepp riktade mot barn
    När det gäller övergrepp som har riktats mot barn, känner ofta den som utsätter och den som utsätts varandra. Den som är äldre behöver inte tvinga eller hota för att kunna genomföra övergreppet utan oftast räcker det med att locka med något. Exempelvis att om du suger på min snopp så kan vi spela datorspel efteråt. Ett yngre barn ser ofta upp till det äldre barnet och gör som hen blir tillsagd. För den som utsätter har tillgänglighet och tro på att den utsatta inte berättar för någon betydelse. Den som utsätter har ofta bristande relationsfärdigheter, saknar kamrater och är socialt isolerad. Övergreppen kan beroende på tillgänglighet till den som utsätts ske över lång tid och i stor omfattning.
  • Sexuella övergrepp riktade mot jämnåriga
    Sexuella övergrepp riktade mot jämnåriga sker ofta med hot och våld. Övergreppen kan ske mot någon som är känd eller mot okänd. Den som utsätter har ofta andra antisociala och kriminella beteenden utöver sexuella. Man umgås inte sällan med kamrater som även de uppvisar antisociala beteenden.
  • Sexuella övergrepp riktade mot vuxna
    Då unga begår sexuella övergrepp mot vuxna brukar det ske med hot och våld eller att mot personer i ett fysiskt och psykiskt underläge. Det kan ske mot någon man känner, ofta i ett yrkessammanhang eller mot okänd. För att kunna genomföra övergreppen mot en vuxen person krävs en del våld då en vuxen person i de flesta fall skulle kunna avvärja övergreppet. Annars kan man välja en person som inte har den fysiska eller psykiska möjligheten till detta. En del övergrepp har skett på boenden för gamla och/eller dementa personer. Även åldriga personer har utsatts i sina egna hem.
  • Sexuella övergrepp riktade mot syskon
    Många av de unga som utsätter ett syskon för övergrepp har mycket gemensamt med beskrivningen under rubriken Sexuella övergrepp riktade mot barn. Ett äldre syskon kanske passar och/eller nattar ett yngre syskon. Den kroppsliga närheten kan väcka sexuella känslor som kan leda till gränsöverskridanden och övergrepp. Det kan ta en tid innan den som utsätter reflekterar över sina handlingar. Dessutom kan det utsatta syskonet initialt uppleva förvirring och av den anledningen ha svårt att identifiera det som pågår som sexuella övergrepp.
  • Sexuella övergrepp i parrelationen
    Sexuella övergrepp i en kärleksrelation kan förekomma oavsett sexuell läggning eller ålder. Våld i olika former i ungas parrelationer har uppmärksammats alltmer. En destruktiv relation där våld utvecklas gradvis kan övergå i stark kontroll och svartsjuka. Den unge behöver generellt inte uppvisa antisocial livsstil men efterfrågar inte samtycke, tjatar till sig sex eller bryr sig inte om ett nej. Inte sällan avstår den utsatta från att berätta om och/eller anmäla övergreppen.
  • Gruppvåldtäkt
    En gruppvåldtäkt är sexuella övergrepp med två̊ eller flera gärningspersoner. Att begå övergrepp i grupp är inte vanligt. Det är signifikant vanligare att ungdomar som begår övergrepp i grupp utsätter jämnåriga än barn yngre än 12 år. Vidare begås övergrepp oftare vid enstaka tillfällen jämfört med ungdomar som ensamma begår övergrepp. Det är vanligt att en person i en grupp är drivande. Ofta blir medföljare tilldelade roller, såsom att hålla fast eller utföra sexuella handlingar mot offret, av den som är ledare. Ibland lockas medföljare med i handlingen och deltar. När ett övergrepp som omfattar flera personer kommer till professionellas kännedom är det viktigt att möjliggöra individuella riskbedömningar och insatser för alla inblandade. Det kan vara komplicerat att bemöta då det finns många röster och berättelser om vad som egentligen hänt att förhålla sig till. För att närma sig sanningen är det den utsattes berättelse som styr insatserna. Behovet och omfattningen av insatser kan variera för de olika individerna.
  • Förnedringsövergrepp
    Sexuella övergrepp kan handla om att förnedra sitt offer. Inte minst finns sådana erfarenheter i krigssituationer. Män och pojkar ska kunna försvara sig. Att då utsättas för sexuellt våld och inte kunna försvara sig kan väcka skam och en känsla av förnedring och att vara medansvarig. Att våldta en kvinna, som i vissa krigshärjade länder, inte bestämmer över sin egen sexualitet utan kontrolleras av männen och familjen, är ett potent medel att förnedra kvinnan men också kvinnans anhöriga. Det förekommer att unga förnedrar sina offer genom att utsätta dem sexuellt. Det kan exempelvis handla om våldtäkter eller att på nätet utan samtycke lägga ut privata bilder med sexuellt innehåll. Ofta hotas offren till tystnad. Både flickor och pojkar kan utsätta och bli utsatta.
  • Övergrepp på internet
    Antalet icke-fysiska övergrepp har ökat markant till följd av vuxnas, barns och ungdomars ökade närvaro på internet. Idag både utsätter och utsätts barn och ungdomar för icke-fysiska övergrepp både på och utanför internet. Det är lätt att kränka någon sexuellt på internet genom att ibland anonymt, kontakta kända eller okända personer i sexuellt syfte. Det kan handla om sexuella meddelanden i en chatt, få någon att visa upp sig framför webbkamera eller själv blotta sig. Den som utsätter uppmanar någon att skicka nakenbilder eller skickar själva bilder utan samtycke från mottagaren. Inte sällan används olika påtryckningsmedel och om den utsatte förmåtts att skicka något material är det sedan lätt att hota sig till mer genom att hota om att annars lägga ut de redan förvärvade bilderna på internet. Många unga upplever att det är svårare att veta var gränserna går för olika beteenden och vad som är tillåtet och inte på internet och de flesta unga är mer eller mindre sexuellt aktiva i dessa forum. Unga med svårigheter att styra impulser, förstå konsekvenser och att mentalisera andras reaktioner kan lättare trycka på sändknappen, än unga utan sådana svårigheter.

 

 

  • Att begå övergrepp via internet bedöms idag kunna vara lika allvarligt som att begå övergrepp utanför internet. I november 2021 dömdes en man för våldtäkt mot barn för övergrepp han hade begått på internet. Han hade tvingat ett minderårigt barn att penetrera sig själv under videosamtal. Domen togs upp av Högsta Domstolen och blev ett prejudikat som säger att personer som begår övergrepp som kan likställas med samlag på internet kan dömas för våldtäkt.
  • Barnpornografibrott, att titta på sexuella övergrepp på nätet
    Det skickas mängder av bilder och filmer på nätet med pornografiskt innehåll mellan ungdomar. Även olagligt material såsom barnpornografi, vilket innebär bilder eller filmer av sexuell karaktär som visar sexualbrott mot ett barn som inte har genomgått pubertet eller som tydligt är under 18 år. Inte sällan visar bilderna grova övergrepp på små barn. Den som delar bilder eller sexfilmer på exempelvis en före detta flickvän i femtonårsåldern betraktar sannolikt inte detta som barnpornografi och förstår ofta inte att detta är ett barnpornografibrott.
  • Påträngande tankar om att begå övergrepp
    Det finns en grupp ungdomar som för exempelvis föräldrar, lärare eller kurator på skolan beskriver handlingar som de är rädda att de själva ska komma att utföra. Inget tyder på att de faktiskt utfört sådana handlingar, men de känner oro för att i framtiden begå fruktansvärda övergrepp. Det handlar ofta om bisarra och grova övergrepp med inslag av sadism och pedofili. Att exempelvis ha sex med katten och därpå skära upp snippan, eller att våldta bebisar för att sedan slänga dem utför balkongen. Att ha sex med sin pappa eller mormor. Det är ovanligt att ungdomar som begår övergrepp berättar om dem i förväg. Dessa ungdomar har oftast neuropsykiatriska sårbarheter i form av diagnos inom autismspektrum eller tvångssyndrom. De behöver utredas och få stöd och behandling inom Barn- och ungdomspsykiatrisk klinik.

Otypiska sexuella beteenden hos ungdomar, fortsättning

Flickor med sexuella beteendeproblem är mer underrapporterade i statistiken än pojkar. Det finns olika förklaringar till varför merparten av sexuella övergrepp som flickor begår inte blir kända av myndigheter. Exempelvis kan den som berättar om att ha blivit utsatt av en flicka eller en kvinna bli misstrodd av professionella. Det kan även hänga samman med personliga föreställningar hos professionella om att det är osannolikt att flickor eller kvinnor skulle kunna begå ett sexuellt övergrepp utifrån deras bild av femininitet och könsrollsmönster.

Ungdomar med sexuella beteendeproblem – generalister och specialister

Ungdomar som uppvisar sexuella beteendeproblem har delats in i två kategorier för att förenkla och beskriva deras sexuella övergreppsbeteende; generalister och specialister.

Generalister

  • Utsätter jämnåriga
  • Använder hot / våld
  • Antisociala attityder
  • Umgås oftare med andra antisociala ungdomar
  • Andra beteendeproblem

Ungdomar som förgriper sig på jämnåriga, generalisterna, uppvisar oftast också andra antisociala beteendeproblem och en antisocial livsstil. De är mer angelägna om att uppfylla egna behov än att ta hänsyn till andras behov och känslor och är vana att uppvisa beteenden som strider mot samhälleliga regler, normer och lagar. De umgås med jämnåriga som även de ägnar sig åt antisociala eller kriminella aktiviteter. Det är ofta gruppens regler och normer som gäller. Inte sällan frodas tankar som används för att tysta samvetet för att kunna utföra brotten och för att stå ut efteråt. Inte sällan utvecklas en destruktiv maskulinitetskultur. De dominerar sin omgivning genom kontroll och makt, hotar och använder våld för att betvinga sitt offer och har fokus på den egna måluppfyllelsen. Oftast begås övergrepp mot jämnåriga flickor. En del anser att den utsatta får skylla sig själv och förnekar eget ansvar, oftast med motivering att den utsatta haft sex med andra killar och sannolikt ville ha det även denna gång, oavsett vad den utsatta påstår.

Flickor i de antisociala gängen utsätts och används många gånger i sexuella syften. En flicka får stå ut med att ha sex med gängmedlemmarna oavsett egen vilja. Många gånger när andra ser på. Återfallsrisken avseende sexualbrott är lägre för generalister men högre för annan brottslighet jämfört med ungdomar som förgripit sig på barn; specialister.

Specialister

  • Utsätter barn
  • Lockar sitt offer
  • Bristande social kompetens
  • Socialt isolerad
  • Fler övergrepp

Specialister är ungdomar som har mer omfattande sexuell problematik. De är oftast inte kriminella på andra sätt men har oftare problem med sociala färdigheter och relationer och har oftare neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) och/eller intellektuell funktionsnedsättning (IF). De är oftare sexuellt upptagna, har oftare utsatt fler än en och utsätter oftare barn, både pojkar och flickor.

Ungdomar som förgriper sig på barn använder sig huvudsakligen av att locka och övertala barnet för att få tillgång till att närma sig barnets privata områden. Det kan handla om att man erbjuder barnet godis eller att få tillgång till dator. De flesta som förgriper sig på barn har bristande relationsfärdigheter och saknar ofta jämnåriga kamrater. De förstår att det är fel att göra sexuella handlingar mot barn även om de inte alltid har förmåga att överblicka konsekvenserna av sina handlingar. De förgriper sig oftast på ett barn i det nära nätverket, på grannar eller på någon i skolan. Ofta har den unge begått flera övergrepp när beteendet avslöjas. Ungdomar som förgriper sig på barn är generellt i högre risk att återfalla i sexuella övergrepp än ungdomar som förgriper sig på jämnåriga.

En del ungdomar har identifierade faktorer från båda grupperna.

Ungdomar med sexuella beteendeproblem, generalister eller specialister, oavsett funktionsnivå och ålder, är medvetna om att det inte är tillåtet att tvinga någon till sexuella handlingar. Om ungdomen har positiva känslor för sitt offer, vilket inte är ovanligt framför allt hos specialister, tänker de bort vem de utsätter och fantiserar under övergreppet om någon annan person eller situation. Den som utsätter väljer ut offer efter tillgänglighet och sannolikhet att övergreppen inte ska avslöjas. Hen är rädd för att bli avslöjad men samtidigt medveten om att så kommer att ske vid något tillfälle. När den unge blir avslöjad kommer det således inte som en överraskning. Avslöjandet bidrar oftast inte till att vare sig förbättra eller försämra måendet hos den som utsätter. Hen känner skam men ofta ingen skuld för sitt beteende, däremot rädsla för omgivningens reaktioner. Skam handlar om vem man är som person och skuld om vad man gör. Att känna skuld signalerar om att man gjort något som man själv eller personer i din omgivning uppfattar som fel eller dåligt. Oftast förnekas eller minimeras övergreppen av den unge. Den unge skäms för sitt agerande och det är ett stort steg att erkänna. Inte sällan läggs skulden på den som blivit utsatt; att båda ville eller till och med att det var den utsatta som tog initiativ till de sexuella handlingarna. Ett avslöjande leder inte per automatik till att den unges sexuella övergreppsbeteenden upphör, vilket är viktigt att tänka på särskilt då övergrepp skett mot någon som den som utsatt bor tillsammans med.

Vägledning för att bedöma allvaret i beteendet

För att få vägledning i när det är dags att söka professionell hjälp kan nedanstående punkter vara till hjälp. Ungdomen har uppvisat sexuella beteendeproblem:

  • Vid enstaka händelse:
    Ungdomen får tydliga tillsägelser och tillrättavisningar av vuxna, exempelvis omsorgspersoner och personal i skola och på fritidsgård.
  • Vid upprepade händelser – här kan stöd från någon professionell behövas:
    Vägled genom att komma överens om strategier som kan hjälpa ungdomen att stoppa olämpliga beteenden. Sådana strategier kan exempelvis vara en verbal eller fysisk signal från en vuxen som betyder att den unge är på väg att gå över gränsen. Den unge ska då använda sig av en förutbestämd handling som avbryter beteendet. Det är viktigt att alla vuxna i ungdomens vardag känner till, står bakom och genomför strategierna.
  • Vid upprepade händelser trots tillsägelser, förutbestämda strategier och vuxnas vägledning – här behövs professionell hjälp:
    Socialtjänsten behöver sannolikt inleda en utredning och genomföra en ERASOR (se kap. 8 avsnitt 6) för att avgöra behov av eventuella insatser för att hantera den unges riskfaktorer.

Bemötande av ungdomar med sexuella beteendeproblem

Då ungdomar uppvisar sexuella beteendeproblem ska vuxenvärlden på ett tydligt sätt tillrättavisa och vägleda den unge. Att uppmärksamma när ungdomar är sexuellt gränsöverskridande är ett preventivt arbete med flera syften. Dels att hejda en utveckling som hos vissa ungdomar skulle kunna leda till allvarliga skadliga sexuella beteenden men också att förhindra att andra blir utsatta för handlingar som kan leda till psykisk ohälsa.

Det finns beteenden hos ungdomar som vuxna betraktar som typiska i betydelsen “det är väl så ungdomar gör”, på det sexuella området. Det kanske inte förefaller så allvarligt vid något enstaka tillfälle men kan utvecklas till något annat om vuxna inte reagerar, tillrättavisar och vägleder. Grövre handlingar har inte sällan föregåtts av lindriga och mer vardagliga handlingar. Om vuxna inte tillrättavisar när lindrigare handlingar sker och låter beteenden fortsätta, riskerar kränkningarna att bli grövre och både den som utsätter och den som drabbas, utsätts för fara.

Vi vet att det är vanligt med sexuella trakasserier och andra olämpliga sexuella beteenden i skolmiljö men också i ungdomars andra livsmiljöer. Vuxna behöver ha samsyn i hur man ska agera i sådana situationer. I annat fall riskerar kränkande beteenden att normaliseras. Till dessa beteende hör exempelvis ovälkomna sexuella kommentarer, ord, blickar eller sexuella beröringar. Även att någon ger ovälkomna komplimanger, inbjudningar, anspelningar, sprider rykten eller lägger upp ovälkomna bilder och filmer på nätet är kränkande.

I skolan pågår ett målmedvetet arbete med området sexualitet, samtycke och relationer, uttalat i läroplanen. Undervisningen ska bidra till utveckling av elevens kunskaper, förmågor, värderingar och attityder inom olika områden. Samtidigt vet vi att kränkningar ofta kan kopplas till föreställningar, oskrivna regler och normer om vad som anses normalt och avvikande, vad som ger makt och status. Normer som exempelvis stereotypa föreställningar utifrån kön eller om sexualitet är inte ovanligt bland ungdomar. De ska veta att samlag kan vara en våldtäkt om man inte har samtycke, även om den som utsätts velat hångla, är kär, har flörtat, haft sexiga underkläder eller har haft sex med någon annan tidigare. Att det inte är mindre allvarligt om den utsatta varit påverkad eller sover. Många ungdomar tänker att “sex” handlar om att någon stoppar sin snopp i någons snippa och att andra handlingar som omfattar privata områden är något annat. Det är inte säkert att vuxnas uppfattningar om sex delas av ungdomar.

Att samtala med ungdomar om samtycke och att bra sex inte handlar om hur man har sex utan att de sexuella handlingarna är ömsesidiga kan hjälpa ungdomar att få andra, mer hjälpsamma perspektiv på de frågor de försöker orientera sig kring. Att berätta att det handlar om att respektera både sina egna och andras gränser, hur man visar sin egen lust på ett bra sätt och hur man tar reda på vad den andre vill och tycker om. Vad det betyder att den andra är stilla, tyst eller vänder sig bort. Att den man har bredvid eller under sig agerar som en “död fisk”, är passiv och kanske näst intill okontaktbar. Eller om det tillåtet att tjata sig till sex?

Ungdomar behöver undervisning i Samtyckeslagen, ges möjlighet att prata om skillnader på ja- och nej-signaler och få vägledning kring sitt eget beteende i närvaro av sådana signaler. Att genast sluta vid nej-signal och att stanna upp och ta reda på hur den andra känner vid frånvaro av ja-signaler. Att stanna upp om man blir osäker. Det är svårt att gissa sig till vad någon annan vill, därför ska man alltid fråga. Det finns bra information på Riksförbundet för sexuella upplysning, RFSU:s hemsida.

Lite förenklat kan ungdomen få tre viktiga regler som utgångspunkt:

  • Man ska vara 15 år för att ha samlag
  • Man får inte ha sex med sina syskon eller nära släktingar
  • Man får aldrig tvinga, hota, tjata eller övertala någon till någon typ av sexuell handling

 

Det är enkla regler och även den ungdom som har kognitiva sårbarheter förstår och kommer ihåg dem. Om man möter ungdomar med kognitiva sårbarheter kan det också vara relevant att tala om privata områden och kroppsregler för att försäkra sig om att de också har kunskap om dessa.

Under vissa omständigheter kan unga ha samlag trots att de är under 15 år, men precis som för äldre personer måste det alltid finnas samtycke. För ungdomar med kognitiva eller andra sårbarheter som kan inverka på förmågan att avgöra ett samtycke, kan ovanstående regler förenkla och förtydliga.

Det är viktigt att vuxna i ungdomarnas närhet uppmärksammar olämpliga sexuella beteenden, oavsett i vilken situation det sker.

Några råd i en sådan situation:

  • Ta ungdomen åt sidan och benämn beteendet tydligt.
  • Var tydlig med vad som är olämpligt utifrån lagar och regler.
  • Berätta hur det kan påverka den som utsätts men också den som utsätter.
  • Fråga den unge hur hen tänker om sitt beteende
  • Fråga om vad hen tänker att hen behöver göra nu.

Tillrättavisa och ge samtidigt ungdomen möjlighet att reflektera över normer som rör sexualitet, samtycke och relationer. Om ungdomen uppmärksammas med olämpliga sexuella beteenden vid flera tillfällen bör mer omfattande insatser sättas in. Sannolikt behövs då stöd och vägledning av professionella på området.

Skulle en ungdom begå gränsöverskridande sexuella handlingar som har eller kan skada ska kontakt tas med socialtjänsten.

Klicka här för att öppna: Sexuell anamnes PDF

Bedömning av ungdomar som uppvisar sexuella beteendeproblem

Sexuella beteendeproblem hos ungdomar kan ta sig olika uttryck och variera från att ungdomen begår direkta och fysiska sexuella övergrepp till att samla på och ägna mycket av sin tid till att se övergreppsmaterial eller pornografi på nätet. Ungdomar kan lägga ut sexuella bilder på sig själv eller bilder på någon annan på internet. De kan även utsätta sig själv för fara genom sexuella kontakter med personer de inte känner. Det finns en lång lista av beteenden som skulle kunna vara problematiska men som måste innebära att beteendet är skadligt eller störande för andra och/eller för den unge själv för att bedömas så. Vuxna och professionella behöver stöd och vägledning för att avgöra om ungdomens beteenden behöver utredas och behandlas och hur de i så fall ska gå till väga för att den unge och deras omsorgspersoner ska få den hjälp de behöver.

När socialtjänsten tar emot en orosanmälan som rör oro för en ungdom ska de inleda en skyddsbedömning som syftar till att avgöra om ungdomen är i omedelbart behov av skydd. Vid en orosanmälan gällande en ungdoms sexuella beteende kan skyddsbehovet både gälla ungdomen själv, och den eller de som har utsatts. Efter skyddsbedömningen görs en förhandsbedömning som leder till beslut om huruvida utredning behöver inledas. Inte sällan uppstår svårigheter när socialsekreterare bedömer de inkomna uppgifternas allvarlighetsgrad. Är de uppvisade beteenden så allvarliga att en utredning behöver inledas?

Om uppgifter står mot varandra följs principen om att det är den som berättar om sexuell utsatthet vars berättelse ligger till grund för bedömningen. Inte sällan uppger den som anklagas att båda var med på det, att den som påstår sig vara utsatt var den som initierade de sexuella handlingarna, eller hittar på. Om detta vore sant och om båda upplevt situationen som önskvärd vore det osannolikt att avslöja för vuxna och att anklaga för övergrepp. När någon berättar för en vuxen är alltså risken stor att möjligheten att dra sig ur situationen varit obefintlig. Sannolikt har någon grad av tvång förekommit och ungdomen behöver få hjälp av en vuxen. Erfarenheten visar att den utsattas berättelse ligger närmare sanningen och denna bör därför ligga till grund för bedömningen.

För att få en bra bild av händelsen eller händelserna behöver man få svar på frågorna:

  • Vilka sexuella beteenden har förekommit?
  • Vilka personer har varit inblandade?
  • Vem har gjort vad?
  • Relationen mellan den som har utsatt och den som blivit utsatt.
  • Var har det skett?
  • Behöver den som blivit utsatt skyddas?
  • Behöver den som är anklagad för att ha begått övergrepp skyddas från att begå nya övergrepp?

Erfarenhet och forskning visar att också den som blivit utsatt kan minimera händelserna. Ju närmare den som blivit utsatt och den som utsatt står varandra, desto större är risken att den utsatta endast berättar en del av det som har hänt dem. Att barn och unga upptäcker sin egen kropp eller andras i samspel med syskon eller vänner är en del av den normala sexuella utvecklingen, men det ska ske frivilligt och upplevas spännande av alla inblandade.

Trots att händelserna betraktas som allvarliga är det lätt att påverkas i sin bedömning av exempelvis de inblandades relation, den anklagades ålder eller individuella sårbarheter. Dessa faktorer kan bidra till att de allvarliga händelserna minimeras och inte betraktas som så skadliga. Sådana minimerande tankar kan exempelvis vara att sexuellt skadliga handlingar mellan syskon skulle vara mindre skrämmande och skadliga, trots att erfarenheten är att barn eller ungdomar med syskonrelation ofta har tvingats utstå övergrepp under längre tid och vid flera tillfällen och inte varit fredade från övergrepp i det egna hemmet. Tankar om att den som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte har förmåga att hejda sig själv och därför själv är att betrakta som ett offer blir bekymmersamt då erfarenheten visar att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på gruppnivå ökar risken för återfall i sexuella övergrepp. Att utgå ifrån hur handlingen skulle ha bedömts om den som begått övergreppet varit vuxen och vad lagstiftningen då säger kan vara en hjälp och vägledning i bedömningen.

Polisanmälan

Socialtjänsten ska även fatta beslut om eventuell polisanmälan. Ibland görs den omedelbart och i andra fall inväntas ytterligare information. Om polisutredningen pågår kan socialtjänsten kontakta polisen för att säkerställa att de egna insatserna inte stör denna. Oftast är polisen positiv till att socialtjänsten påbörjar sina insatser i ärenden som rör unga personer. Är den unge under 15 år kan socialtjänsten ta ställning till om det finns skäl att hos polis /åklagare begära en utredning enligt 31 § LUL. Sådana skäl kan vara att utredningen kan klarlägga vad som hänt och varför och bidra till att avgöra behov av insatser. Socialnämnden tar ställning till behovet av sådan utredning i varje enskilt fall.

Ytterligare fördelar med att polisanmäla är:

  • Tydliggörande, för både den som blivit utsatt och den som blivit utsatt
  • Polisen gör korrekta förhör
  • Möjlighet till skadestånd för offer

För omsorgspersoner är det ofta svårt att förhålla sig till skuldfrågan vid exempelvis övergrepp i syskonrelation. Då kan det vara särskilt viktigt med en polisanmälan som tydliggör ansvarsförhållandet.

Om ungdomen är polisanmäld och den inledda förundersökningen läggs ner i brist på bevis, kvarstår socialtjänstens helhetsansvar för den unge. Socialtjänstens ansvar får inte blandas samman med rättsväsendet som arbetar utifrån annan lagstiftning. Socialtjänsten kan, även om den misstänkte huvudsakligen förnekar sexuella övergrepp och det eventuella brottet inte går att bevisa, bedöma att ungdomen som anklagats är i behov av insatser. Sexualbrott är ofta svåra att utreda då ord står mot ord. Det behöver inte innebära att anklagelsen inte stämmer, bara att det enligt lag inte går att bevisa.

Efter socialtjänstens skyddsbedömning och förhandsbedömning öppnar utredande socialsekreterare en utredning som i de flesta fall är en BBIC-utredning, Barns behov i centrum, för att utreda och följa upp de behov ungdomen har. Genom att väga samman information om den unges utveckling i relation till omsorgspersonernas förmåga i den familj och miljö de befinner sig, görs en bedömning av den unges behov. Modellen omfattar inte ungas sexuella utveckling, sexuella riskbeteenden eller sexuella hälsa. Av den anledningen behöver en strukturerad klinisk bedömning med fokus på ungdomens sexuella beteendeproblem, en så kallad riskbedömning för återfall i sexuella övergrepp biläggas den traditionella utredningen. Det finns olika typer av checklistor för att bedöma ungdomars återfallsrisk i sexuella övergrepp. I Sverige använder de flesta checklistan ERASOR, Estimate of Risk of Adolescent Sexual Offense Recidivism). Socialstyrelsen anser att standardiserade bedömningsmetoder bör användas för att bedömningen och beslutet om insatser ska vara så välgrundade som möjligt

Riskfaktorer identifierade i forskning

Anledningen till att ungdomar uppvisar sexuella beteendeproblem är, som tidigare beskrivits, skiftande. Vid bedömning av risk för att återfalla i sexuella övergrepp har man i forskning identifierat en del faktorer som är vanligt förekommande hos de som begått sexuella övergrepp och som senare återfallit genom att begå ytterligare övergrepp. Forskningen tittar på statiska riskfaktorer vilka inte är förändringsbara som antal övergrepp. De dynamiska riskfaktorerna innebär att de är förändringsbara. Det är dessa man fokuserar på i behandling.

Dynamiska faktorer som har betydelse:

  • Sexuella intressen, beteende och attityder
  • Sexuell upptagenhet
  • Social Isolering
  • Psykosocialt fungerande
  • Omgivningens fungerande
  • Neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar

Sexuella intresse, beteende och attityder
Ungdomars sexuella intresse, beteende och attityder har betydelse vid sexuella övergrepp. Både när det gäller övergrepp mot barn och mot jämnåriga. För de flesta handlar det om ett allmänt sexuellt intresse. Man vill testa och utöva sin sexualitet. Den unge har ingen sexuell avvikelse men har kanske ingen jämnårig att vara sexuell tillsammans med och tar då till någon som är möjlig och tillgänglig. Man vet att det man gör är fel och känner skam.

Sexuell upptagenhet/ tvångsmässighet
Den sexuella lusten är olika stark hos olika individer. Att ha en påträngande lust som varar över dygnet kan skapa en sexuell upptagenhet. Lusten överskuggar andra tankar och känslor. Den unge sitter hellre och porrsurfar och/eller onanerar än sköter skolarbete och andra aktiviteter. I vardagliga händelser och samtal tolkas sexuella undertoner in. Den unge börjar intervjua omgivningen, även vuxna, om sexuella erfarenheter, gör sexuella gester och använder sexuella ord, tar på andras bröst, rumpor och underliv. Den sexuella lusten tar över och den unge vill tillfredsställa sig utan hänsyn till konsekvenserna. Vissa ungdomar har en så påträngande lust att man kan tala om enhypersexuell störning. Då har den sexuella upptagenheten lett till tvångsmässiga tankar om sex och tvångsmässiga sexuella beteenden och aktiviteter.

Social isolering
Att vara socialt isolerad och sakna jämnåriga kamrater leder oftast till psykisk ohälsa. Förutom att inte ha någon att vara med, tala med och dela erfarenheter och tankar med har den unge ingen att vara fysisk tillsammans med. Ungdomar behöver, i sin takt, få utforska sin sexualitet tillsammans med andra. Om det inte finns någon jämnårig som vill vara med en, kan ett syskon eller ett annat barn i närheten bli den som den unge testar på. Även djur kan utsättas. I forskning är social isolering en riskfaktor som återkommer och som oftast kopplas ihop med gruppen Specialister.

Psykosocialt fungerande
Ungdomar som uppvisar antisocialitet tänker ofta på att få sina egna behov tillfredsställda. Ungdomar som uppvisar antisociala attityder har ett psykosocialt fungerande som innebär svårigheter med att lyssna till och följa auktoriteter och regler, att anpassa sig och lyssna till vad andra vill och tycker. Ofta agerar de impulsivt utan hänsyn till konsekvenser. Att tillhöra en kamratgrupp där kränkningar av andra är en del av gemenskapen och gruppens tankar om könsstrukturer utifrån föreställningar om kön och vad som anses passande för kvinnor och män, kan styra attityder och beteenden. En jämnårig flicka kan utsättas utan tanke på att först få hennes samtycke. Hon kanske vill kyssas och smekas men inget mer. Den unge gör sin tolkning “Hon vill ha sex, varför skulle hon annars vilja kyssas”. Det är inte ovanligt att den som utsätter tänker att flickan anmäler övergreppet för att få ut ett skadestånd.

Omgivningens fungerande
Ungdomar som lever under belastande omständigheter i en stressande familjemiljö i form av exempelvis omsorgspersoners ohälsa, omsorgssvikt, våld och/eller har problemfyllda relationer till omsorgspersoner, är i högre risk att återfalla i sexuella övergrepp. Dessa förhållanden kan leda till att den unge får ökade negativa känslor såsom depression, känsla av hopplöshet och övergivenhet. Även självbild, självkänsla, intellektuell utveckling, social kompetens och förutsättningar för nära relationer påverkas. Sexuella känslor är starka och intensiva och kan på kort sikt ta över de negativa känslorna. Den unge får en högst tillfällig paus i sitt mående. Den negativa självbilden och ett eventuellt självhat kan leda till att den unge inte ser någon mening med att förändra sitt liv. Som ungdomar kan uttrycka” Jag är ändå ett pervo, så det kvittar vad som händer med mig”.

Om omsorgspersonerna exempelvis inte stödjer insatser och behandling för den unge kan flera problem uppstå. Omsorgspersonerna kanske förnekar att något har hänt och att den unge är i behov av hjälp. De flesta unga som begår övergrepp är medvetna om att de har gjort fel eller är åtminstone medvetna om samhällets syn på sexuellt våld. Om omsorgspersonerna förnekar att det förekommit sexuellt tvång eller att den unge är i behov av hjälp är det svårt för den som har utsatt att tillstå vad den har gjort sig skyldig till och att ta emot hjälp. Det är svårt att gå emot de som kanske står en närmast och att erkänna något som omsorgspersonerna av någon anledning inte står ut med har hänt eller av någon annan anledning inte kan tillstå. Den unge kanske av den anledningen inte får den hjälp som behövs. Men kanske också en känsla av osäkerhet uppstår. Står inte mina nära ut med mig om jag har gjort det jag anklagas för? Är jag då inte värd att älskas?

Om omsorgspersonerna inte skyddar och är engagerade i den unges behov av insatser kan den unge ha okontrollerad tillgång till potentiella offer. Likaså kan den unge behöva hjälp och stöd för att ta sig till behandling. De flesta unga som begår sexuella övergrepp har inga realistiska återfallsförebyggande strategier utan måste få lära sig och träna sådana. Om så inte sker kan den unge missa en behandling som sannolikt är nödvändig för den unges framtida hälsa och utveckling. Forskning visar att ungdomar som inte har slutfört övergreppsspecifik behandling med fokus på dennes högriskfaktorer löper större risk att återfalla i sexuella övergrepp. En sådan behandling omfattar även insatser för omsorgspersonerna. Om de inte deltar i en sådan behandling uppnås sannolikt inte målen med behandlingen.

Vidare kan en starkt stressande familjemiljö leda till att de professionella behandlingsinsatserna uteslutande koncentreras på familjeproblem på bekostnad av den unges högriskfaktorer.

Neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar
Ungas sårbarheter utifrån neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar kan påverka den unges psykosociala utveckling och funktioner. Viss forskning men också erfarenhet stödjer att unga med dessa svårigheter är överrepresenterade bland de som har begått övergrepp. Brister i och svårigheter med exekutivt fungerande, kan vara en bidragande faktor till sexuella övergrepp. Exekutivt fungerande innebär förmåga att planera vad vi ska göra samtidigt som vi behåller vårt fokus så att vi når vårt mål. Det innefattar även förmågan att hålla tillbaka beteenden och behov, vara flexibla i vårt sätt att tänka och lösa problem. Att ha svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet, samspel och inlärning skapar ofta problem. Impulsivitet, social isolering och problem med att reglera känslor är kända riskfaktorer för att återfalla i sexualbrott.

Svårigheter i socialt samspel i förhållande till jämnåriga kan påverka att den unge blir utanför och kanske socialt isolerad både i och utanför skolan. Tristess, ensamhet, frustration och känslor av värdelöshet, övergivenhet och avvisande är obehagliga känslor, svåra att hantera. Sexuell lust är en stark känsla som kan få andra känslor att ”blekna”. De vanliga vägarna för att få information och erfarenheter av begynnande sexuellt samspel med jämnåriga blir obefintliga och den unge får på egen hand utforska ämnet. Utan stöd och vägledning från vuxna är informationskanalerna än svårare för dessa ungdomar än för andra, att förstå och hantera. Impulsivitet och svårigheter att kontrollera beteenden och känslomässiga uttryck kan leda till oönskade beteenden. Att ha svårt med konsekvenstänkande kan leda till att den unge inte tänker efter innan de handlar.

Ungdomar som begår sexuella övergrepp saknar ofta många av de färdigheter, skyddsfaktorer, som krävs för att avstå från beteenden som kan ge omedelbart behovstillfredsställe. Att tänka kring eventuella konsekvenser, sätta sig in i andras känslor och att ha färdigheter för att kunna känsloreglera sig är en förutsättning för att kunna hejda sig i sin lust.

Ungdomar kan genom pornografi få uppslag och idéer till sexuella handlingar. Det är lätt att få tillgång till filmer som innehåller kränkningar och övergrepp. Ungdomar med vissa typer av funktionsnedsättningar kan ha svårt att avgöra skillnader mellan film och verklighet och kan ha begränsad förmåga att sätta sig in i hur andra personer upplever situationer. De kan också ha tankar och attityder som stödjer övergreppsbeteenden, vilka bekräftas ytterligare när de ser på filmer som bekräftar dessa attityder och värderingar.

Det händer att unga med ovan nämnda diagnoser är publika med sina sexuella beteenden. De kan också ha en upptagenhet vid specifika kroppsdelar, sensoriska upplevelser och pornografi. De kan även vara mer upptagna sexuellt och ha rituella beteenden som är kopplade till sexualitet. Dessa beteenden kan, men måste inte alltid vara kopplade till sexuell lust. Det är alltid viktigt att utreda funktionen av ett beteende för att kunna avgöra vilka insatser en ung person behöver.

ERASOR

För att underlätta socialtjänstens bedömning av en ungdoms behov av skydd och insatser använd ERASOR (Estimate of Risk of Adolescent Sexual Offense Recidivism), en checklista för bedömning av återfallsrisk i sexuella övergrepp för ungdomar mellan 12 och 18 år (Långström & Blomkvist, 2004; Worling & Curwen, 2002). ERASOR består av 25 riskfaktorer och därutöver fallspecifika faktorer:

Sexuellt intresse

  • Avvikande sexuella intressen
  • Tvångsmässigt intresserad av sex
  • Attityder som stödjer sexuella övergrepp
  • Ovilja att förändra avvikande sexuella intressen/attityder

Sexuella övergrepp

  • Någonsin sexuellt ofredat två eller fler offer
  • Någonsin sexuellt ofredat samma offer mer än en gång
  • Tidigare påföljder för sexuella övergrepp
  • Hot om, eller användning av övervåld eller vapen vid sexuellt övergrepp
  • Någonsin sexuellt ofredat barn
  • Någonsin sexuellt ofredat någon okänd person
  • Ospecifika val av offer för sexuellt ofredande
  • Någonsin sexuellt ofredat någon person av manligt kön
  • Varierade sexuella övergreppsbeteenden

Psykosocialt fungerande

  • Antisocialt förhållningssätt och livsstil
  • Saknar nära relationer till jämnåriga / Social isolering
  • Negativa relationer och påverkan från jämnåriga
  • Aggressiv mot andra
  • Aktuell ökning av aggressivitet eller negativa känslor
  • Dålig förmåga att kontrollera känslor och beteende (Impulsivitet)

Familjens fungerande

  • Starkt stressande familjemiljö
  • Problemfyllda relationer till föräldrar / Avvisad av föräldrar
  • Föräldrar stödjer inte sexövergreppsspecifik utredning/behandling
  • Omgivningen ger möjlighet till återfall i sexuella övergrepp

Behandling

  • Ingen utveckling eller användning av realistiska återfallsförebyggande strategier
  • Ej slutfört övergreppsspecifik behandling

Andra fallspecifika faktorer

  • Dessa faktorer måste ha stöd i forskning

Riskfaktorerna har genom forskning och klinisk erfarenhet visat sig ha betydelse för risken att återfalla i sexuella övergrepp. För att kunna göra en ERASOR-bedömning krävs minst ett identifierat sexuellt övergrepp. Bedömningen bygger på offrets berättelse och det är möjligt att genomföra en ERASOR utan att den som har utsatt medverkar i bedömningen. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att även få tillgång till dennes syn på händelserna. Att göra en bedömning enligt ERASOR förutsätter att den som ska göra den har utbildning och kompetens på detta område. Eftersom ERASOR är en del i socialtjänstens utredning för att kunna avgöra den unges eventuella behov av insatser behövs inget särskilt medgivande från ungdomens vårdnadshavare för denna.

Bedöma risk för ungdomars återfall i sexuella övergrepp

ERASOR vägleder bedömaren avseende den unges risk för återfall och vilken typ och omfattning av insatser en ungdom är i behov av. Beslut om insatser förutsätter kunskap om vilken risk ungdomen har för att återfalla i sexualbrott. Befinner sig ungdomen i låg risk för återfall behövs sannolikt färre insatser medan hög risk för att återfalla kräver mer omfattande insatser. Förutsättningen för bedömningen är att det finns ett identifierat sexuellt övergrepp av vilken typ som helst som skulle kunna leda till lagföring om den som utsatt är straffmyndig. Utgångspunkten för bedömningen är den utsattas berättelse. Bedömaren ska ta hänsyn till vetenskapligt underbyggda riskfaktorer. Bedömningar som baseras på flera informationskällor är sannolikt mer tillförlitliga än de som baseras på en enda källa, särskilt om denna källa är den som är anklagad för att ha utsatt någon annan.

Endast socialtjänsten har juridiska möjligheter att påkalla skydd vid motstridiga ställningstaganden. Ungdomen behöver skyddas från att utsätta andra och/eller sig själv för fara. Det kan innebära att ungdomen som utsätter under utredningstiden inte kan bo tillsammans med den som har utsatts. När återfallsrisken är hög kan skydd behövas dygnet runt för att förhindra nya övergrepp och en placering kan då krävas. Bedömning av fortsatt skydd och behandlingsframgång avgörs genom att uppdatera riskbedömningen var sjätte månad.

Även omsorgspersonernas förmågor behöver bedömas och deras inställning till insatser av skydd och behandling övervägas:

  • Hur ser omsorgspersonernas inställning till sitt barns sexuella beteenden ut?
  • Samarbetar omsorgspersonerna med socialtjänsten och övriga?
  • Hur ställer sig omsorgspersonerna till skydd och eventuell behandling?
  • I vilken mån kan omsorgspersonerna utgöra ett skydd och stöd för sitt barn?

Att göra en riskbedömning

Redan i första mötet med ungdomen som utsatt någon och dennes omsorgspersoner bör orsak till mötet, fokus i bedömning och under samtal och gången i ärendet tydliggöras. Samtalstonen och stämningen bör vara hoppfull, validerande, icke dömande och samtidigt allvarlig. Exempelvis ”Du har gjort sexuella saker som vuxna oroar sig för. Vi ska tala om det för att se om du kanske behöver någon hjälp så att det inte händer igen”. Om ungdomen eller omsorgspersonerna förnekar är det viktigt att samtidigt vara tydlig och icke konfrontativ. Tänk på att omsorgspersonerna kan vara i kris och i behov av krisstöd. “Jag hör att du säger att du inte har gjort det och jag var ju inte där så jag vet inte exakt vad det är som har hänt. Det är ju bland annat det vi behöver ta reda på, så att vi kan ge dig och din familj den hjälp som ni sannolikt behöver.”

Nedanstående faktorer är viktiga för den som ska bedöma:

  • Träning och fackkunskap gällande att bedöma ungdomar och familjer
  • Kännedom om barns och ungdomars sexuella utveckling
  • Kännedom om ungdomars oroande sexuella beteenden
  • Samla in information om både statiska och dynamiska riskfaktorer
  • Vara noga med tillförlitligheten i den information som används vid riskbedömningen och redogöra för eventuella reservationer eller förbehåll


Bedömaren läser tillgänglig dokumentation gällande ungdomen såsom tidigare oros- eller polisanmälningar, utredningar och journalanteckningar inom socialtjänsten, utredningar och journalanteckningar från BUP eller habilitering, polisförhör och domar. Det viktigaste dokumentet för att kunna göra en riskbedömning är tydliga beskrivningar från den som blivit utsatt om hur övergreppen gått till. Utan beskrivning av de övergrepp som den unge har begått blir det svårt att skatta riskfaktorerna.

Bedömaren intervjuar den unge, omsorgspersonerna, skolan och andra viktiga vuxna och professionella som känner eller har kontakt med den unge. I intervjuerna utgår man från de riskfaktorer som finns i checklistan med målet att få den information som behövs för att kunna skatta alla riskfaktorer.

Intervjun med den unge

Det första mötet med en ung person som är anklagad för att ha begått övergrepp, oavsett om ungdomen medger övergrepp eller inte, är ofta påtvingat. Ungdomen har inte valt att träffa den person de möter, vilket oftast innebär mycket oro och en tveksam inställning till mötet inledningsvis. För att trots detta skapa goda förutsättningar för ett samtal är det viktigt att vara tydlig med sin roll och orsak och syfte till mötet, att inte utgå från att förstå eller veta vad ungdomen känner och tänker men bekräfta att det är begripligt att det kan kännas konstigt, obehagligt och märkligt att prata om det som hänt med en ny och okänd person. Samtidigt är det inte ovanligt att uppleva att det är lättare och mindre skamligt att tala om sex med någon som ungdomen inte har en relation till sedan tidigare.

För att ungdomen ska förstå att det är möjligt att berätta och ställa frågor är det viktigt att ha en samtalsteknik som vilar på nyfikenhet och icke dömande och att normalisera det som är möjligt att normalisera. Det gör det lättare för ungdomen att prata även om sådant som är svårt, skamligt och hemligt. Det fungerar ofta att inleda samtalet genom att säga “Du har gjort sexuella saker som vuxna oroar sig för men innan vi talar om det tänker jag att vi kan prata lite om sex generellt”. Att normalisera och vara psykoedukativ i samtalet kan exempelvis handla om att ställa frågor på ett sätt som förutsätter att det ungdomen gör är förväntat, exempelvis “Hur ofta onanerar du?” i stället för “Har du onanerat?”. Att ha en öppen inställning ökar förutsättningarna att få veta mer om ungdomens erfarenheter, tankar och frågor.

Gemensam förståelse för varandras språk är också av betydelse för att skapa goda förutsättningar för samtal och när det finns tveksamheter, är det viktigt att förtydliga “Jag ser på dig att du inte förstår vad jag menar med ordet onani, du kanske säger runka?”. Till skillnad från hur det ser ut i traumabehandling så måste inte ungdomens ord användas av behandlaren om det inte känns naturligt, men att kunna upprepa, benämna och prata naturligt om vilka ord som finns för exempelvis könsorganen är viktigt. Det viktigaste är att det blir ett okonstlat och bekvämt samtal och att den unge förstår de ord som används.

Det finns ungdomar som inte onanerar och det kan finnas flera skäl som exempelvis kulturella regler eller obehagliga minnen. Också detta behöver utforskas: “Du säger att du inte onanerar, nu blir jag nyfiken på varför?”. 

Sexuell anamnes är ett verktyg som kan vägleda samtalet (du kan även ladda ner denna här ovan, för att använda som stöd i samtal):

Sexuell anamnes
Hur känns det för dig att prata om sex? Nu kommer vi att prata en hel del om sex. När vi pratar sex finns det inget som är rätt eller fel utan jag är bara intresserad av att veta hur det fungerar för just dig. Det finns ingenting som är fel att tända på, inga frågor som är för konstiga eller tankar du behöver skämmas för.

Fysisk utveckling
När kom du i puberteten? Fick hår runt snoppen/snippan och mörkare röst (pojkar)? Var/är du tidigare, senare eller ungefär lika utvecklad som dina jämnåriga?

Inlärning och kunskap
Kan du mycket om sex jämfört med dina jämnåriga? Vad är ett bra sätt att lära sig om sex på? Hur har du lärt dig om sex? Hittade du kunskap själv? Via tidningar, internet, kompisar, familjemedlem eller på annat sätt? Vem har du frågat när du varit nyfiken på sex?

Kan det vara bra för barn att pröva sex? Hur pratade man om sex i din familj? Hur förhöll ni er kring nakenhet? Har du sett/hört någon i din familj ha sex?

Erfarenhet
När började du först fundera kring sex? Vad tänkte/gjorde du då? Vad utlöste detta?
Vilken var din första sexuella upplevelse? Har du haft sex? Hur många har du pussat? Kysst? Oralsex? Leget med? Varit kär i? Vad har du provat för sorters sex? Vad föredrar du? Vilken är din bästa erfarenhet?

När fick du senast ett avvisande, hur tog du det? Hur har du gått till väga för att få ha sex? Har de visat sexuellt intresse? Hur har du vetat att de är intresserade?

Har någon vuxen rört dig på ett sexuellt sätt som du inte uppskattat? Har någon annan gjort något sexuellt som du inte uppskattat?

Onani och sexualdrift
När började du onanera? Hur ofta onanerar/runkar du? Tjugo, femton eller tio gånger om dagen? Hur ofta har du onanerat tidigare i livet? Om du inte onanerar, hur kommer det sig?

Hur ofta tittar du på porrfilm? Dagligen eller flera gånger om dagen? Sker det via internet eller bilder? Vad för slags porr har du sett och vad gillar du?

När blir du sugen på sex, porr eller onani? Vilka känslor har du innan du blir sugen? Vilka känslor har du efter att du onanerat eller sett porr? Har du märkt något samband mellan sexuell lust och perioder av när du mår extra bra, känner stress eller dåligt mående?

När man blir tänd är det svårt att stoppa sina känslor. Har det hänt dig att du behövde pausa en aktivitet för att onanera? När slängde du senast ur dig något sexuellt skämt eller kommentar som du i efterhand tänkte var onödig? Brukar du onanera i skolan? Vilka aktiviteter brukar du lämna för att onanera? Vad händer om du låter bli att onanera?

Hur intresserad av sex är du jämfört med dina vänner? Mer eller mindre? Hur mycket sex vill du ha om du skulle få önska fritt? Har sex ställt till problem i ditt liv? Har det blivit pinsamt ibland eller har andra reagerat på dina sexuella vanor?

Sexuell lust och fantasier
Vem är din drömsexpartner? Hur ser han/hon ut? Vad har han/hon för ålder? Vad tittar du först på hos tjej/kille? Kroppsdel? Egenskaper? Sätt att vara?

Vad brukar du fantisera om? Två tjejer, bara killar, blandat killar och tjejer, våld, barn, djur? Vilken är din favoritonanifantasi och vilken är din ”vildaste” fantasi? Vad fantiserar du om när du ska komma igång med onani? Vad fantiserar du om precis innan utlösning? Har du provat att förverkliga en fantasi någon gång? Vilken fantasi vill du prova? Vad har hindrat dig att prova?

Värderingar och mål
Vad finns det för skillnad mellan könen? Vill killar och tjejer ha lika mycket sex? Vad tycker du om skillnaderna? Hur ser maktfördelningen ut? Hur ska en kille/tjej vara? Hur är killarna/tjejerna du känner? Vad utmärker de mest populära killarna/tjejerna? Är det okej att vara homosexuell? Är det bra att onanera?

Hur vill du att ditt sexliv ska se ut framöver? Vad vill du prova för typ av sex? Hur många partners har du? Hur ofta och hur mycket sex vill du ha? Vad utmärker ett gott sexliv som ung, medelålders och gammal?

Hur ser du på otrohet från din partner? Från dig själv? Kan straff vara befogat i en relation? Finns tillfällen när man behöver använda våld i en relation?

Har du något mer du skulle vilja tala om angående sex?

——

Det är viktigt att lyssna in men om samtalet går trögt kan olika exempel på gränsöverskridanden som kan ha gjorts föreslås. Man kan berätta att de unga man tidigare har mött kan ha tittat på bilder, tagit bilder, spridit bilder, tagit på någon som inte ville, någon som sov, tittat på någon i smyg, haft sex med någon som kanske inte ville eller som var för ung eller funderat på att ha sex med någon som är för ung och/eller mot deras vilja. Det blir oftast lättare om ungdomen får en uppfattning om att detta inte är nytt eller ovanligt för den vuxne och att den vuxne inte har egna värderingar i det ungdomen berättar. Detta kan bli en utmaning för den som intervjuar och särskilt svårt om ungdomen berättar om övergrepp. Uppgiften i detta skede är dock att utreda och bedöma, inte att tillrättavisa och behandla.

Det är inte ovanligt att ungdomen inte vill berätta om övergreppen. Prata då istället om exempelvis sexuella tankar och känslor, vad ungdomen fantiserar om och vet om sex. Kom därefter åter in på övergreppen men utan att kalla det som hänt för “sexuella övergrepp” utan hellre exempelvis “Kan du berätta om hur det gick till då du var sexuell med lillebror”. 

Socialtjänsten har ett annat uppdrag än polisen i sin utredning och är friare i hur frågorna ställs. Exempelvis:

  • När började du tänka på att du ville ha sex?
  • Hur gick det till då du bestämde dig för att “testa med lillebror”?
  • Varför just lillebror?
  • Du berättade tidigare när vi talade om sex att du gillar tjejer med bröst. Lillebror har ju inga bröst. Hur tänkte du då?
  • Varför hände det just den dagen/tiden?
  • Var hände det?
  • Fanns det någon i närheten?
  • Hur tänkte du göra om någon kom in i rummet?
  • Hur fick du lillebror att gå med på sex?
  • Vad gjorde du med lillebror, steg för steg?
  • Hur tror du att lillebror tänkte och kände?
  • Försökte du få lillebror att vara tyst och inte berätta för någon?
  • Hur gjorde du det?
  • Hur tänkte du efteråt?
  • Hur tänker du nu på det du gjorde?
  • Hur tänker du om dig själv?
  • Hur mår du?
  • Hur tror du att lillebror mår i dag?

Forskningen om vad ungdomar som har begått sexuella övergrepp och som fått samtal med fokus på sex har uppskattat mest är begränsad, men genom en svensk studie (Kjellgren, 2009) får vi lite insikt. I den följdes 36 ungdomar som varit med om en riskbedömning minst 6 år tidigare, upp. Det som var gemensamt för dem var att de flesta var ganska isolerade och levde med psykisk ohälsa. De flesta beskrev intervjun vid riskbedömningen som enda gången någon faktiskt pratat med dem om det de hade gjort och om deras sexuella utveckling och identitet. De flesta upplevde samtalet som positivt även om situationen i sig var tvingande. Detta säger mycket om hur denna grupp unga generellt mår och hur svårt de har att få möjlighet att prata om sitt beteende och sina tankar eftersom många vuxna inte vill, vågar, eller tror att de kan samtala om detta. Att möta dessa unga med en icke dömande inställning är centralt. Många av de unga förväntar sig att bli bemötta som monster, som personer som inte borde få finnas och många mår dåligt av det de gjort eller gör. Oftast inte för att de gjort någon illa utan mer utifrån vad andra ska tänka och eventuella konsekvenser. Förutom validering och aktivt lyssnande är det viktigt med psykoedukation, vilket handlar om att ungdomen ska lära sig mer om sexuell hälsa, sina olika svårigheter och vad ungdomen kan göra för att det ska bli bättre. Att det går att få hjälp för att inte upprepa sina sexuella beteenden. Vid mötet med ungdomar som uppvisar kognitiva svårigheter är det hjälpsamt att samtalet inleds med psykoedukation om privata områden och Kroppsregler. Tydlighet och enkla ord är särskilt viktigt för att försäkra sig om att ungdomen förstår.

Inte sällan har den unge avslöjats med barnpornografi på sin telefon eller dator. Förutom att handlingen är olaglig kan man fråga sig om den unge har en sexuell avvikelse och tänder sexuellt på barn. Det är viktigt att fråga den unge hur det kommer sig att det finns sådant material på hens dator och/eller telefon. Det sannolika är att den unge inte har en sexuell avvikelse och att materialet inte är specifikt efterfrågat av ungdomen själv. Bilderna är skickade mellan ungdomar som en del i annat pornografiskt material. Samtidigt finns det ungdomar som laddar ner barnpornografi i stor omfattning och kan tillstå att de skulle vilja iscensätta sina fantasier. Dessa ungdomar behöver särskilt fångas upp och utredas. ERASOR hanterar inte barnpornografibrott. Men handlingarna är ett brott enligt svensk lag och kan vara tecken på en sexuell avvikelse vilket måste uppmärksammas så att den unge kan erhålla adekvata behandlingsinsatser. Om den unge har begått barnpornografibrott kommer det att i ERASOR hanteras under rubriken Sexuella intressen och riskfaktorn Avvikande sexuella intressen.

Här följer en vägledning för att avgöra allvaret i den unges beteende:

  • Den unge har inte efterfrågat barnpornografiskt material utan har fått det tillsänt. Den unge tycker att bilderna är obehagliga. Någon kan känna ett visst sexuellt behag men känner obehag inför vad barnen utsätts för och tar avstånd från handlingarna. Att den unge eventuellt skickar dem vidare har mer att göra med vana eller tankar om att ”så här gör ungdomar” .
  • Den unge har fått barnpornografiskt material tillsänt sig, triggas sexuellt och börjar efterfråga och ladda ner barnpornografi. Den unge kan eventuellt reflektera kring barnens utsatthet men tänker att det ”är inte jag utan någon annan som utsätter dem”. Den unge kan inte tänka sig att själv utsätta barnet i verkligheten.
  • Den unge triggas sexuellt av barnpornografi, börjar efterfråga och ladda ner barnpornografi och börjar fantisera om att i verkligheten få tillgång till ett barn att utnyttja sexuellt. Det kan vara syskon, släktingar eller barn i bekantskapskretsen. Den unge kanske tänker på situationer då det skulle vara möjligt. Den unge kan tänka att det är fel att utsätta barn för sexuella övergrepp men är alltför sexuellt triggad för att kunna avhålla sig. Den unge genomför ett sexuellt övergrepp och delar eventuellt bilder av övergreppet på internet.

Intervju med omsorgspersoner

Omsorgspersoner till ungdomar som begått övergrepp mår ofta väldigt dåligt, är ofta mycket trötta och ibland uppgivna. Många har försökt få hjälp under lång tid om ungdomen har haft långvariga sexuella beteendeproblem, en del är i akut kris eftersom de nyss fått veta att deras ungdom har begått ett sexualbrott. Ibland har det dessutom skett inom familjen eller med en nära anhörig.

En del omsorgspersoner reagerar med att gå i försvar för sin ungdom, förneka och ibland skylla det som hänt på den som blivit utsatt. Omsorgspersoner kan också av skilda skäl, ifrågasätta socialtjänstens arbete och utredning. De kan ha egna negativa erfarenheter av socialtjänstens insatser eller exempelvis anse att inga sexuella frågor får ställas till deras barn. Dessa känslor och önskemål går att validera och samtidigt måste ansvaret för att utreda det som har hänt och framför allt eventuella behov av stöd påtalas. Oavsett är målet med de inledande samtalen att tydliggöra varför ni ses, vad som kommer att hända och vad som behöver göras för att vi tillsammans ska kunna hjälpa den unge att aldrig återfalla i sexuella övergrepp eller bli anklagad för att ha begått övergrepp igen. Betona betydelsen av omsorgspersonernas kännedom om sin ungdom för att förstå vilka behov ungdomen och omsorgspersonerna har och var lyhörd för omsorgspersonernas oro, funderingar och frågor.

Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och sexuella beteendeproblem

Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) är ett samlingsbegrepp för funktionsnedsättningar som ADHD, autismspektrumtillstånd, tics, inlärningssvårigheter, språkstörningar och motoriska störningar (Socialstyrelsen, 2018). Det är svårt att skriva om ungdomar med dessa diagnoser som samlad grupp eftersom den är heterogen och individerna har en funktionsnivå inom ett brett spektrum. I studier avseende ungdomar med sexuella beteendeproblem har ungdomar med dessa diagnoser sällan skiljts ut, men flera av riskfaktorerna i ERASOR omfattar svårigheter som ingår som kriterium i neuropsykiatriska diagnoser, såsom sexuell tvångsmässighet, social isolering och impulsivitet.

Flera studier visar att återfallsrisken i sexuellt våld är högre om ungdomen har neurospykiatriska diagnoser (Dewinter et al,. 2013; Kjellgren, 2009). Ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som har varit med om fysiskt eller sexuellt våld löper högre risk att själva utveckla ett sexuellt beteendeproblem än ungdomar utan neuropsykiariska funktionsnedsättningar, som varit utsatta för traumatiska upplevelser (Mandell et al., 2005). Samtidigt kan alla barn som varit med om svåra upplevelser under sin uppväxt utveckla färdighetsbrister liknande de som är diagnoskrav för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det kan vara svårt att urskilja neuropsykiatrisk funktionsnedsättning från färdighetsbrister orsakade av utvecklingstrauma.

Den forskning som undersökt dessa ungdomar visar att framförallt inlärningssvårigheter, Intellektuell Funktionsnedsättning, är överrepresenterade i gruppen ungdomar med sexuella beteendeproblem. Orsakerna till detta är inte fastställda men skulle kunna förklaras på flera andra sätt än att det faktiskt är vanligare att ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning oftare än andra har sexuella beteendeproblem. Ungdomar med dessa diagnoser har exempelvis ofta mer vuxenstöd än andra barn, vilket skulle kunna innebära att vuxna uppmärksammar sexuella beteendeproblem. En annan hypotes är att svårigheter att förstå sociala regler tillsammans med bristande impulskontroll kan göra beteendeproblemen mer synliga hos ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Ju lägre funktionsnivå en ungdom har desto större risk är det att ungdomen kan komma att uppvisa sexuella beteendeproblem (Blanchard et al., 1999; McCurry et al., 1998; Matthew et al. 1997). Barn och ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan uppvisa samma typer av sexuella beteenden som alla andra ungdomar, men det finns några beteenden som oftare förekommer hos ungdomar med dessa diagnoser:

  • Sexuell upptagenhet, tvångsmässighet som stör andra aktiviteter och sociala relationer
  • Upptagenhet av pornografiskt material samt samlande av bilder och eller filmer
  • Upptagenhet av en viss typ av personer, specifika kroppsdelar, sensoriska upplevelser eller djur
  • Att vara offentlig och/eller gränsöverskridande med sina sexuella beteenden inom och/eller utanför det familjesystem man bor i.

Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är i sig inte en riskfaktor för att begå övergrepp. Däremot finns det forskning som visar att de ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som begår övergrepp, oftare återfaller i sexuella övergrepp särskilt om de inte har fått adekvat behandling. De riskfaktorer som förekommer hos de barn och ungdomar som återfaller i sexuella övergrepp förekommer oftare hos ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. (O´Callaghan, 2004, ATSA, 2021).

De riskfaktorer som oftare återfinns hos unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är bland annat:

  • Social isolering
  • Impulsivitet
  • Svårigheter med perspektivtagande, okänslighet mot andras känslor
  • Aggressivt beteende

Dessa riskfaktorer visar hur viktigt det är att ge barn och ungdomar extra stöd kring relationsfärdigheter och känsloreglering från tidig ålder. Dessa ungdomar har samma sexuella utveckling som andra barn och ungdomar och samma ansvar för sitt beteende, men är också i behov av ett mer omfattande stöd i sin sexuella utveckling. Forskning och erfarenhet visar att tydlighet gällande relationer, närhet, gränser och sexualitet från när barn är små har visat sig minska riskerna för att barn med autism och inlärningssvårigheter ska bli utsatta eller utveckla sexuella beteendeproblem (Asscher et al,. 2012; Jaccard & Dittus, 1993; Miller et al,. 2001).

Det fungerar att använda samma checklista, det vill säga ERASOR, för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller intellektuell funktionsnedsättning som för ungdomar utan sådana diagnoser.

Om det inte finns en fullständig berättelse från den som blivit utsatt

ERASOR bygger, som tidigare nämnts, på berättelsen från den som har utsatts. Om den berättelsen är otydlig kan man som bedömare bestämma sig för att intervjua den eller de som är utsatta för att få mer “kött på benen”. Det händer att det då uppstår bekymmer på grund av sekretess men oftast går det att lösa på något sätt. Att berätta för offrets omsorgspersoner att inga namn behövs bara en berättelse om vad som har hänt. Om man oroar sig för att förstöra polisens arbete kan man höra med dem om det är möjligt att påbörja bedömningsarbetet även om de inte är färdiga med sina förhör. Oftast går det bra. Vid syskonövergrepp uppstår sällan problem utöver att omsorgspersoner eventuellt inte vill att den som har utsatts ska behöva genomgå en intervju. Ofta går det att motivera med information om den läkning som kan ske hos det utsatta barnet om det får möjlighet att sätta ord på sina upplevelser.

Vid samtal med utsatta är det viktigt att hålla en hoppfull och validerande stil. Att berätta varför man ses och att det är viktigt för både utsatta och den som har utsatt att vuxna får veta vad som har hänt för att kunna sätta in rätt hjälp. Använd adekvata ord på könsdelar och se till att barnet eller den unge förstår vad som menas. Försök vara nyfiken och var inte rädd för att ställa frågor. Tänk på att den som är utsatt vet vad som har hänt och vad hen har gjort. Det kan vara hjälpsamt att inleda samtalet genom att prata om privata områden och sedan kroppsregler. Pressa aldrig någon att berätta. Om den utsatta inte vill prata vet man åtminstone att de fått den information som de behöver för att veta vad som är rätt och fel. Att erbjuda omsorgspersonerna att närvara om det känns bättre kan också bidra till att minska oron. Även i det fallet kan man oftast efter en stund, då alla känner sig tryggare, få tala med den som har utsatts ensam. Det är att föredra då barn ofta tar ansvar för sina föräldrars känslor. Man vill inte tala om något som gör mamma och pappa ledsna och/eller arga. Om omsorgspersonerna vägrar en intervju kan man vägleda dem i hur de själva kan ställa kompletterande frågor till barnet. Det förutsätter att man har en tillit till omsorgspersonernas förmåga att utföra detta.

Vägledning till samtal med den som blivit utsatt:

  • Berätta kort vem du är och varför ni ska talas vid
  • Var öppen, lugn och nyfiket frågvis
  • Kan ni prata utan omsorgspersonerna?
  • Tala om att ”Vi vet ju att Kalle brutit mot kroppsreglerna”. ”Kan du berätta vad som hände?” Fråga i detalj.
  • Vad tänkte den utsatta?
  • Hur kändes det? Använd känslokorten
  • Låt den utsatta själv få berätta om det går
  • Fråga tills du förstår
  • Prata om privata områden – rita tillsammans
  • Presentera Kroppsreglerna
  • Vad kan man göra om någon bryter mot Kroppsreglerna?
  • Har den utsatta brutit mot någon annans kroppsregler?
  • Vad ska vi berätta för omsorgspersonerna? Om den unge inte vill att omsorgspersonerna ska få veta får man berätta att det är viktigt att de får veta. “Jag förstår att det kan kännas obehagligt men det är viktigt att de får veta. Ska jag inleda och du berättar då du känner så”?

Oftast känner den som utsätter och den som utsatts varandra. Inte sällan tycker de om varandra. Man kan fråga den utsatta vad hen tycker att den som har utsatt behöver lära sig. “Vad tycker du att Kalle behöver lära sig för att inte göra om så här dumma saker”? Då förstår den som är utsatt att man vill Kalle väl, att han ska få hjälp. Inte sällan får man några förslag som exempelvis “Han måste lära sig att han aldrig mer får ta mig på snippan, eller tvinga mig att visa min rumpa”. På det sättet kan man emellanåt få mer information om vad som har skett än man tidigare fått.

Man ska vara medveten om att det är vanligt att den som utsatts förnekar och/eller minimerar händelserna eller vissa händelser. Sannolikheten ökar ju närmare den som utsätter och den som utsatts står varandra.

Insatsrekommendation

Det finns för närvarande inte något empiriskt stöd för någon särskild algoritm som kan användas för att kombinera riskfaktorer för att förutsäga ungas återfall i sexuella övergrepp. Det krävs en klinisk bedömning för att fastställa den övergripande risknivån, det vill säga i Låg, Måttlig eller Hög risk för återfall. Man kan förvänta sig att det kommer att finnas ett generellt samband mellan antalet högriskfaktorer och skattad risk, så att fler högriskfaktorer talar för en högre risk. Men det slutgiltiga beslutet kommer att vara mer beroende av kombinationen av riskfaktorer än enbart antalet.

Rekommendationen ska omfatta:

  • skydd/omhändertagandenivå (öppenvård eller placering på institution/behandlingshem)
  • skyddsbehov vid behandling i hemmet och öppenvård (assistent i skolan, färdighetstränare med mera)
  • restriktioner, ej tillgång till möjliga offer, till internet eller skydd vid internetanvändning, med mera.
  • vilken behandling den unge och omsorgspersonerna är i behov av
  • om andra kan vara i behov av stöd? (skola,nära släktingar osv.)
  • om barnet är i behov av ytterligare utredningar, ex. neuropsykiatrisk eller trauma

Vid Hög risk bedöms det som regel nödvändigt att ungdomen initialt placeras på ett specialiserat behandlingshem eller institution. Detta för att säkra skyddet och hantera det troliga behovet av färdighetsträning dygnet runt. Även att möjliggöra övergreppsspecifik behandling anpassad efter den unges utvecklingsnivå och kognitiva förutsättningar.

Vid Måttlig risk kan ungdomen eventuellt bo kvar hemma med omfattande insatser och behandling i öppenvårdsform. En förutsättning för det är att omsorgspersonerna har förmåga att följa en Skyddsplan och utgöra ett stöd i den unges behandling. Därutöver att en övergreppsspecifik insats finns att tillgå i närområdet. Om dessa faktorer inte är möjliga får en placering övervägas.

Vid låg risk görs en individuell bedömning av eventuella behov och en beskrivning av hur förekommande faktorer påverkar den unges hälsa och utveckling.
Om den som utsätter och den som utsatts lever tillsammans ska den som utsätter åtminstone under utredningstiden separeras från hemmet. Då ERASOR färdigställts följer man dessa rekommendationer.

Sexuella beteendeproblem utan identifierat offer

Ungdomar kan ha sexuella beteendeproblem som i synnerhet skadar dem själva. Beteendena är inte av arten att de kan klassas som brottsliga men omgivningen kan uppröras och känna obehag. Dessa ungdomar kan bli föremål för orosanmälningar och av socialtjänsten bedömas vara i behov av insatser. Men även i dessa fall måste, utöver en traditionell utredning, en bedömning med sexuellt fokus genomföras. ERASOR går inte att använda i dessa situationer då en sådan kräver ett identifierat sexuellt övergrepp med en identifierad utsatt. Däremot går det att använda sig av samma metoder för samtal i intervjuerna och många av de frågor som används för att samla information till riskbedömning är också relevanta att använda vid bedömning i dessa fall. Även denna bedömning behöver utföras av en person med utbildning och kompetens avseende ungdomars sexuella utveckling och avvikande beteenden.

Det finns en grupp ungdomar som för omgivningen, ofta vuxna, berättar om tankar som de har om att begå sexuella övergrepp. Det har inte framkommit uppgifter om att de har utfört liknande handlingar utan de beskriver en oro för att i framtiden begå fruktansvärda övergrepp. Det handlar ofta om bisarra och grova övergrepp med inslag av sadism och pedofili så som att ha sex med katten och sedan skära upp snippan, att våldta bebisar för att sedan slänga dem utför balkongen, att ha sex med sin pappa eller sin mormor. Det är ovanligt att ungdomar som begår övergrepp berättar om dem i förväg. Så att beskriva vad man ska göra är otypiskt för ungdomar som begår sexuella övergrepp. Dessa ungdomar har oftast neuropsykiatriska sårbarheter i form av diagnos inom autismspektrum eller tvångssyndrom och behöver utredas och få stöd och behandling inom BUP.

Behandling för ungdomar som uppvisar sexuella beteendeproblem

Forskning visar att ungdomar som har begått sexuella övergrepp och som inte använder sig av realistiska strategier eller inte har slutfört övergreppsspecifik behandling, löper större risk att begå ytterligare sexuella övergrepp. Att i behandling få verktyg och färdigheter ger bättre förutsättningar att hantera högriskfaktorer. Det är naturligtvis svårt att försäkra sig om att dessa verktyg verkligen kommer att användas, men chanserna ökar betydligt med en slutförd behandling och realistiska strategier. Den övergreppsspecifika behandlingen individanpassas efter ungdomens förekommande högriskfaktorer som identifierats i ERASOR-bedömningen. Den sker individuellt och i viss del tillsammans med den unges omsorgspersoner. Och om möjligt i grupp med andra ungdomar. Gruppbehandling är oftast endast möjlig i institutionsmiljö.

Behandlingen ska om möjligt bygga på evidensbaserad praktik vilket handlar om att arbeta utifrån bästa tillgängliga kunskap och de resurser vi har tillgängliga. Den behandling som bedrivs tar oftast sin utgångspunkt i KBT – kognitiv beteendeterapi, och de få studier som har kunnat visa goda resultat har behandlingsinterventioner som bygger på KBT i olika former, alla med tydligt fokus även på familjearbete. Behandlingen utgår ifrån 3 principer:

  • Risk – Utgå ifrån den risk för återfall den unge har och vilka riskfaktorer för återfall eller antisocialt beteende som är närvarande.
  • Behov – Vilka behov finns hos den unge utifrån biologiska sårbarheter, andra sårbarheter/ svårigheter, färdighetsbrister med mera
  • Mottaglighet – Vad och hur behöver vi göra för att den unge ska kunna ta emot och tillgodogöra sig behandling. Hur skräddarsyr vi behandling för att minska riskerna och för att få behandlingen att bygga på individens behov, sårbarheter, styrkor, utvecklingsnivå, inlärningssätt och motivation.

Behandlingsformat

  • Den individuella behandlingen fokuserar på ungdomens specifika dynamiska riskfaktorer utifrån behov och funktionsnivå, i samtal och färdighetsträning. Här talas exempelvis om sexuell hälsa och ungdomens sexuella lust och erfarenheter. Det är i den individuella samtalsbehandlingen ungdomens sexuella beteendeproblem utforskas, bland annat genom funktionella analyser eller så kallade kedjeanalyser, för ett specifikt övergreppstillfälle där tankar, känslor och beteenden placeras in på en tidslinje och i en kedja. Därtill får ungdomen reflektera kring var i kedjan ett annat val kunnat göras för att få en mer önskvärd utgång och vad som skulle krävas för att ungdomen framöver ska kunna göra sådana val. I den individuella behandlingen arbetar man fram Stopp- och Körplan.
  • Gruppbehandling, vilken kan vara svårt att genomföra vid en öppenvårdsbehandling, fokuserar på färdigheter såsom exempelvis relationer och känslor. Fördelen med gruppsessioner är att ungdomen får möjlighet att träna tillsammans med andra ungdomar. Gruppformatet bidrar också med att ungdomen förstår att egna tankar om sex och relationer inte är unika. Ungdomarna lär sig om och tränar på känslor, diskuterar och reflekterar kring myter om sex, vad som är hälsosam sex, hur man flirtar och vad andra uppfattar som attraktivt. Andra teman handlar om hur det kan kännas att bli avvisad och strategier för att hantera det, vad samtycke innebär och mycket annat. Om gruppbehandling ej kan erbjudas behandlas nämnda teman individuellt.
  • Färdighetsträning i vardagen. För att ungdomen ska kunna få träning i och generalisera sina nyvunna färdigheter som exempelvis känsloregleringsfärdigheter och relationsfärdigheter behöver träningen ske även i vardagen 24/7. Att träna färdigheter kan göras på många sätt. I DBT, Dialektisk beteendeterapi, återfinns de bästa modellerna för träning på relation- och känsloreglering. Genom DBT- kompetens får behandlaren färdigheter i att hjälpa ungdomarna med motivation till behandling och en tydlig struktur för att tillsammans med ungdomarna träna medveten närvaro, känslo- och relationsfärdigheter, både i grupp och i vardagen.
  • Föräldra- och familjearbete sker med omsorgpersonerna enskilt men också tillsammans med ungdomen. Det innehåller ett omfattande föräldra- och nätverksarbete med fokus på relationerna mellan den unge och omsorgspersoner, skydd och föräldrafärdigheter. Det förutsätter att vuxna i ungdomens omgivning har färdigheter och vilja att hjälpa ungdomen att generalisera det de lärt sig i sin behandling och gemensamt träna färdigheter för känsloreglering och att upprätthålla goda relationer. Den gemensamma träningen och förståelsen ökar förutsättningarna för att vidmakthålla ungdomens framgångar i vardagsmiljön.
  • Hemläxor tillämpas för att både ungdom och omsorgspersoner i sin vardag och hemmiljö ska träna på färdigheterna. Det underlättar generalisering och vidmakthållande. Hemläxorna planeras tillsammans, är konkreta och dokumenteras för att utvärderas vid nästa samtal med hjälp av medföljande arbetsmaterial.

Behandlingsinnehåll

Den övergreppspecifika behandlingens innehåll bygger på den unges högriskfaktorer och anpassas efter risken för återfall vilket kan innebära att alla komponenter I behandlingen ska genomföras eller att behandlingen inriktar sig på ett fåtal komponenter utifrån den unges svårigheter. Generella, dynamiska riskfaktorer:

  • Sexuella intressen, beteende och attityder
    Fokus på tidslinjer och sexuell anamnes, sexuellt intresse, sexuell lust, övergreppskedjor och Röda flaggor för att förstå hur de sexuella övergreppen uppkommit och vilka färdigheter ungdomen saknar för att avhålla sig från att begå sexuella övergrepp. Därutöver identifieras attityder som stödjer sexuella övergrepp.
  • Sexuell upptagenhet
    Fokus på i vilken omfattning sexuella tankar, känslor och beteende påverkar ungdomens och omgivningens vardagsliv. Kunskap och färdigheter i känslor och känsloreglering är centrala, men även hur tankar och beteenden kan påverka den sexuella upptagenheten.
  • Social Isolering
    Fokus på att kartlägga ungdomens nätverk och vänskapsrelationer samt arbete med metoder som stärker ungdomens relationsfärdigheter såsom samtyckesövningar, Mål, Relation och Självrespekt och känsloreglering.
  • Psykosocialt fungerande
    Fokus på hur ungdomens psykosociala fungerande generellt har betydelse för möjligheten att leva ett återfallsfritt liv. I den övergreppspecifika behandlingen behöver alla beteendeproblem identifieras och hanteras, inte enbart sexuella, och arbete med tankar, myter och känsloreglering är central.
  • Omgivningens fungerande
    Fokus på ungdomens högriskfaktorer och omsorgspersonernas del i dessa utifrån ungdomens beroende av sina omsorgspersoners inställning och fungerande, skydd och stöd. Övriga eventuella behov som identifieras hos omsorgspersoner överlämnas till socialtjänsten att hantera.

Övergreppsspecifik behandling för ungdomen kan efter behov omfatta:

  • den unges specifika dynamiska högriskfaktorer. De riskfaktorer som går att förändra
  • involverar den unges familj och nätverk
  • samtal med fokus på skydd och självskydd
  • utbildning i sexuell utveckling, sexuell hälsa och lust
  • samtal om den unges attityder och inställning till sex och sexuella relationer, samtycke, sexuell utveckling, sexuell identitet och sexuell preferens.
  • samtal om sex på internet, porr och sexuella beteenden på nätet
  • färdighetsträning med fokus på känsloreglering och relationsfärdigheter
  • utbildning i samtycke och samtyckesfärdigheter
  • samtal om konsekvenser av sexuella beteendeproblem och eventuell sexuell avvikelse på kort och lång sikt
  • utbildning gällande lagar och förordningar
  • en Kör-plan. En plan för att leva ett gott liv och tankar om framtiden
  • en Stopp-plan och plan för vidmakthållande. Identifiering av personliga riskfaktorer och strategier för att hantera dem
  • samtal för att motivera den unge till ett återfallsfritt liv
  • samtal om framtiden

Övergreppsspecifik behandlingen för omsorgspersoner omfattar följande:

Att riskfaktorerna kopplade till omsorgspersonerna hanteras och behandlas har betydelse för ungdomens framgång i behandling, men får inte ta över insatserna ungdomen är i behov av.

Behandlingen kan innehålla:

  • planer för den unges skydd och familjens självskydd
  • uppföljning av skyddsplan
  • samtal om omsorgspersonernas tankar och känslor för den unge
  • generell kunskap om unga som begår sexuella övergrepp
  • vägledning i bemötande och validering
  • samtal om omsorgspersonernas känslor och tankar om sex och sexuella relationer
  • färdighetsträning med fokus på känslor och känsloreglering, relationer och samtycke
  • utbildning i validering och invalidering
  • samtal om faktorer som avser den unges möjligheter till generalisering och vidmakthållande
  • delaktighet i den unges Stopp-och Körplan
  • samtal om den unges och familjens framtid

I behandlingen ska ungdomen arbeta med sina högriskfaktorer men i ungdomens riskbedömning kan riskfaktorer finnas som har med ungdomens familjemiljö att göra. Det kan handla om vuxnas psykiska och fysiska ohälsa, omvårdnadsbrister, antisociala beteenden, förnekelse av ungdomens risker och brist på skydd. Dessa riskfaktorer ska hanteras utanför ungdomens övergreppsspecifika behandling. Inte sällan fokuserar de professionella på de vuxnas brister och dessa är viktiga, men inte viktigare än ungdomens egna riskfaktorer.

Samtal om framtiden

Till skillnad från andra beteendeproblem har omgivningen ofta svårt att förstå och förlåta sexuella övergrepp, även när övergreppen skett i ung ålder. För att hantera detta behöver ungdomen samtal om förhållningssätt exempelvis till framtida vänner och partners. Behandlarens uppgift här är inte att vägleda utan problematisera, tala om situationer som kan uppstå i framtiden och diskutera strategier för att hantera dessa:

  • Hur brukar människor tänka om sexuella övergrepp?
  • När jag blir ”vuxen” ska jag berätta att jag som ung begick sexuella övergrepp?

– Vem kan jag i så fall berätta för?

– Ska jag berätta för min sambo eller mina vänner?

  • Om någon i min vänskapskrets eller på min arbetsplats upphetsat talar om någon som har förgripit sig sexuellt och att sådana människor är förfärliga. Vad kan jag göra då?
  • Vilka andra situationer kan bli jobbiga?
  • Vem kan jag vända mig till som vuxen om jag behöver tala om vad som hände då jag var ung?
  • Vem kan jag som vuxen vända mig till om jag blir orolig att jag i en ny situation eller livsfas ska få tankar om att begå övergrepp

Många ungdomar är rädda för hur de ska kunna stå till svars för det som inträffat och hanterar det genom att isolera sig. Det kan öka snarare än minska risk för nya övergrepp.

Sexuell avvikelse

För behandlare kan en begynnande misstanke om att ungdomen uppvisar ett avvikande sexuellt intresse för minderåriga eller för att utöva sexuellt våld, väcka oro och obehag. Oftast går det en tid innan sådana misstankar får fäste och oftast sker det först när ungdomen genomgått en längre tids behandling. Vid sådan misstanke bör specialist på området kontaktas för vägledning.

Farmakologisk behandling

Det finns ingen behandling som garanterar ett återfallsfritt liv för en ung person som har begått sexuella övergrepp. Ungdomar har olika skäl varierande förutsättningar att ta till sig behandling liksom varierande villighet att använda sig av kunskapen. Ibland har behandlaren inte förutsättningar att uppmärksamma eller möta ungdomens behov. Även om de flesta ungdomar som ges möjlighet att genomgå en anpassad och adekvat behandling för att minska sin återfallsrisk, finns det ungdomar som kvarstår i höga risk efter genomgången behandling. Behandling med antidepressiva medel ses ofta som ett första alternativ. Om dessa inte uppnår önskad effekt eller inte bedöms vara tillräcklig ges i stället hormonreglerande läkemedel som kan dämpa sexualiteten mer direkt. Låga doser av hormonreglerande läkemedel ger effekt på sexuellt oacceptabla beteende och påträngande fantasier. Att medicinera är frivilligt.

Även om behandling uteslutande med läkemedel kan ha god effekt bör den kombineras med behandling såsom färdighetsträning i sex och samlevnad, relationer och känsloreglering. Ungdomen behöver också regelbundet stöd, uppföljning och utvärdering av insatserna för att upprätthålla sin motivation att fortsätta med medicinerna. Så snart ungdomen avbryter medicinering upphör effekten.

Exempel på en kedjeanalys:

Utvärdering av ungdomens behandling

De 3 Faserna är framtagna av Balansgruppen AB och är en vägledning för att utvärdera fram- och motgångar hos ungdomar 12–18 år som genomgår övergreppsspecifika insatser.

Bedömningen omfattar faktorer utifrån De 3 Faserna under rubrikerna; Individuella samtal, Föräldrautbildning och Familjesamtal. Därtill faktorer som är viktiga vid syskonövergrepp. Bedömningen har betydelse för att avgöra i vilken fas ungdomen och omsorgspersonerna befinner sig i de övergreppspecifika insatserna och bör därför uppdateras med jämna mellanrum under behandlingen. Den sammanvägda bedömningen görs genom en klinisk bedömning av faktorernas skattning.

Fas 1

Ungdomen

Teoretisk grund och kartläggning av ungdomens specifika risker och behov

Ungdomens specifika behov av skydd kartläggs och delges. En kartläggning av ungdomens specifika sexuella intressen, beteenden och färdigheter genomförs. Även avseende sitt behov av särskilt skydd utifrån identifierade risker och färdighetsbrister. Genomgång av ungdomens förståelse för och motivation till förändring. Ungdomens identifierade behov redovisas och en första plan för hur de ska hanteras och tränas, både i samtal och i vardagen. Planerna uppdateras efter fram-och motgång genom hela behandlingsprocessen.

Omsorgspersonerna

Ungdomens behov av skydd. Omsorgspersonernas inställning till ungdomens behov och deras motivation att ingå i behandlingen. Omsorgspersonernas och eventuella syskons behov identifieras.

Ungdomens specifika behov av skydd och behandling delges. Samtal om omsorgspersonernas inställning till ungdomens behov av övergreppspecifika insatser och motivation till deltagande i ungdomens behandling.

Tankar och känslor inför ungdomen och hens sexuella beteenden. Omsorgspersonerna får generell kunskap avseende sexuell hälsa och sexuell utveckling hos ungdomar och vad som är typiska och otypiska sexuella beteenden. Kartläggning av omsorgspersonernas behov av utbildning i färdigheter och vägledning av ungdomen och en planläggning för dess genomförande. Utbildning avseende tankar och känslor och hur man reglerar dessa. Vägledning i bemötande och validering. Eventuella syskons behov diskuteras och planläggs oavsett vem som skall tillgodose dessa.

Vid syskonövergrepp

Vid syskonövergrepp är inte osannolikt omsorgspersonerna är i behov av utökade samtal. Samtalen ska leda till krisbearbetning och acceptans. Även det utsatta syskonet behov av insatser behöver benämnas. Det är det utsatta syskonets mående som avgör möjligheten för en Återförening av den som utsatt och den utsatta.

Omsorgspersonernas förståelse för det utsatta syskonet och motivation till att tillgodose hens eventuella behov av behandling kartläggs.

Fas 2

Ungdomen

Sexuellt hälsosamma beteenden och färdighetsträning

Ungdomen är, utifrån sina förutsättningar, medveten om, har accepterat och uppvisar motivation till insatser och behandling utifrån sina specifika risker och behov. Hen förstår vad det innebär att leva ett hälsosamt sexuellt liv och vill uppnå detta. Har även förståelse för sitt offers och omgivningens reaktioner. Kartläggningen av sexuella övergreppsbeteenden och sexuellt intresse fortgår. Strategier för att inte återfalla utarbetas och uppdateras efter fram-och motgång och tränas i samtal och vardagen. Då sexuella beteenden av allvarligare grad oftast inte uppmärksammas i vardagen får beteenden som associeras till ungdomens övergreppsbeteende identifieras och beskrivas för att kunna hanteras som en del i behandlingen. Hen tränar i vardagen på färdigheter och strategier från Fas 1 och 2 med stöd av personal, omsorgspersoner och andra vuxna under skyddande och trygga former. Ungdomen är positiv till familjesamtal där hen arbetar aktivt med gemensamma färdigheter. Ungdomens skydd uppdateras utifrån framgång i behandlingen och hens kontroll över sina olämpliga beteende.

Omsorgspersonerna

Acceptans, engagemang och färdighetsträning

Omsorgspersonerna har förstått och accepterat ungdomens behov av övergreppspecifika insatser inklusive skydd och restriktioner. Det visar sig genom ett aktivt engagemang i den egna och ungdomens behandling och en följsamhet avseende skydd och restriktioner. Omsorgspersonerna stödjer och motiverar ungdomen till behandling. Omsorgspersonerna lär sig ny kunskap och tränar de färdigheter man är i behov av och söker aktivt vägledning. Man kan beskriva fram-och motgångar i vardagen, involverar hela familjen och dess behov.

Vid syskonövergrepp

Omsorgspersonerna har tagit till sig den utsattas berättelse och eventuella behov av insatser från dem eller professionella. Om den utsatta är i behov av professionella insatser har sådana kontakter tagits. Man förnekar eller minimerar inte utan förstår de utmaningar som en Återförening innebär.

Fas 3

Ungdomen

Ungdomen är medveten om sina risker och har aktivt och villigt färdighetstränat med framgångar i vardagen. Ungdomen kan generalisera sina strategier i vardagen utan vuxnas påminnelser och stöd.

Ungdomen är medveten om och villig att använda färdigheter som krävs för att förhindra återfall i sexuellt olämpliga beteenden. I observationer i vardagen kan vuxna uppmärksamma att ungdomen använder sig av färdigheterna i riskfyllda situationer. Även i situationer som är riskfyllda oavsett sexuellt inslag. Ungdomen kan generalisera färdigheterna i alla miljöer och använder lämpliga färdigheter i de situationer som skulle kunna innebära fara på något sätt. Hen har skapat en realistisk Stopp-plan och en plan för att kunna leva ett sexuellt hälsosamt liv, en Kör-plan. Ungdomen har tankar om sin framtid och har arbetat fram strategier i situationer som kan vara utmanande. Det individuella skyddet har fasats ut. Vid syskonövergrepp har en Återförening genomförts enligt plan.

Omsorgspersonerna

Omsorgspersonerna är medvetna om ungdomens risker och har utarbetat färdigheter för att utgöra ett stöd i vardagen. Man använder färdigheterna på ett framgångsrikt sätt

Omsorgspersonerna har erhållit och använder färdigheter för att kunna stödja ungdomen till ett hälsosamt sexuellt liv. De och ungdomen har vid föräldrautbildning och familjesamtal beskrivit situationer som vittnar om att färdigheterna används i vardagen. Ungdomen har även bekräftat detta i individuella samtal.

Vid syskonövergrepp

Professionella har bedömt en Återförening som lämplig och en sådan har genomfört framgångsrikt. Förutsättningen är att det syskon som har utsatts har genomgått de insatser som bedömts som nödvändiga för en Återförening och är villig till en sådan. Ungdomen har genomgått Fas 3.

Menu