BALANSGRUPPEN

HVB-hem
Familjehem
Öppenvård
Utbildning
Riskbedömning
Menu
Menu

Inledning Barn 0-11 år

Att som vuxen vara öppen och ha en dialog med barn och ungdomar om sexualitet och gränser, utifrån deras ålder och mognad, är viktigt. Alla behöver inte vara experter på frågor om sexualitet, men att våga prata om och diskutera sexualitet, samtycke och sexuella beteenden ger de unga förutsättningar att förstå vad sexualitet och samtycke är, vad som är tillåtet och inte och vad sexuella gränsöverskridanden och övergrepp innebär. Att förstå och veta innebär ökad möjlighet för den unge att berätta när något känns fel och är fel. Det ger också tydlig vägledning kring regler och gränser till unga som uppvisar gränsöverskridande sexuella beteenden. Ju oftare man på ett naturligt sätt kommer in på sexuella frågor desto mer avdramatiserat blir det.

Barns sexualitet upplevs ofta som utmanande av vuxna, troligen som en följd av att sexualiteten generellt är omgärdad av tabun och moraliska värderingar och att vi vuxna har ett behov av att se barn som “rena” och oskyldiga. Om vi ser och tolkar dessa beteenden hos barn i ljuset av vuxen sexualitet krockar det och skapar obehag. 

Hur starkt vi reagerar på sexuella beteenden hos barn varierar utifrån vår ålder och uppfostran, våra föreställningar, våra värderingar och grundinställningar. Vidare hur vi påverkas av religion, kultur och tradition som ser olika ut i olika länder. För att kunna avgöra om ett sexuellt beteende hos barn och ungdomar är otypiskt, icke åldersadekvat och skadande behöver vi ha kunskap om vad som är normala, typiska och vanligt förekommande beteenden. Även om termen “sexuell” används, är intentionerna och motivationen för beteendena mångfacetterade och kan vara förknippade med nyfikenhet, självlugnande, imitation, sexuellt stimulerande, hantera oro, söka uppmärksamhet eller ha andra orsaker.

 

Sexuell utveckling före pubertet

Sexuell utveckling är en del av barnets naturliga utveckling i likhet med andra utvecklingsområden. Barns sexualitet tar sig uttryck bland annat genom behovet av kroppskontakt, närhet, ömhet och kärlek. Genom hela barndomen uppvisar barn en mängd sexuella beteenden som en del i en normal, sund utveckling. Utvecklingen sker kontinuerligt, präglas av barnets ålder och upplevelser men också av hur barnet blir bemött och den kulturella kontext barnet möter i sin dagliga tillvaro. Barn observerar, härmar och ställer frågor till personer i sin omgivning. I tidig ålder finns inga begränsningar i vilka frågor som kan ställas. Barnet är nyfiket och ställer frågor om allt. Betydelsefulla personers reaktioner på frågorna lär barnet vad som är tillåtet och inte, men ofta inte varför det är så.

I lek och samspel med andra barn lär barnet sig på ett naturligt sätt om kroppar, känslor och gränser. Leken är spontan och upphör om något annat verkar mer spännande. En generellt försenad utveckling hos ett barn kan även påverka den sexuella utvecklingen. Barn med funktionsnedsättningar kan av olika anledningar bli utestängda från naturliga sammanhang där barn lär sig om kroppar och känslor. Vuxna i barnets närhet kanske undviker dessa frågor mer än om barnet inte hade en funktionsnedsättning.

Barns sexualitet kan beskrivas som en lustfylld bekantskap med den egna kroppen och ibland med andras kroppar. Barn är nyfikna och vill undersöka kroppar. Det kan handla om att undersöka egna eller andras håligheter genom att stoppa in en ärta eller legobit i näsan eller rumpan, visa intresse för den egna eller andra barns snopp eller snippa och springa runt nakna och stolt visa upp sin egen. Om barnet experimenterar med andra barns kroppar är det oftast med någon som är i samma ålder, har samma utvecklingsnivå, är känd och som är lika nyfiken på leken och utforskandet. Om någon vuxen upptäcker beteendet upphör det, likaså om det andra barnet säger nej eller blir ledset. Barn vill vara med när vuxna byter om eller duschar. De ställer frågor om privata delar och testar ibland gränser genom att “busa” och försöka nudda dessa. Dessa beteenden uppvisas i en nära och tillitsfull relation och är i de flesta fall ålderstypiska. Hur öppen en familj är med nakenhet i sina nära relationer skiljer sig åt mellan olika familjer, olika länder, kulturer och samhällen.

Många föräldrar har upplevt att deras barn tidigt har ett intresse för att röra sin snopp eller snippa och att de tycker om att gnugga snippan eller snoppen med handen, mot en leksak eller mot spännet i bilbarnstolen eller i vagnen. Ibland så intensivt att de blir röda om kinderna. Ett barn som kommit på att det känns skönt gör det ofta just för att det känns skönt och för att det kan hjälpa dem att slappna av eller att lugna ner sig själva. På engelska kallas detta ”soothing behavior” och beskriver det lugnande beteende som kan likställas med att ha en snuttefilt, att suga på tummen eller att snurra håret. Även om det involverar barnets könsorgan och är ett steg i barnets sexuella utveckling så har det inget med vuxen sexualitet att göra, i betydelsen att sexuella fantasier aktiveras eller att beteendet strävar mot sexuell tillfredsställelse.

Sexuella beteenden som observeras av vuxna och som sker relativt öppet är vanliga tills barnet är omkring fem år. Därefter blir barn oftast mer privata. Vid den åldern har vuxna börjat tillrättavisa och vägleda barnet då sexuella beteenden förekommer. Perioder av sexuella lekar och sexuellt utforskande återkommer under uppväxten och involverar andra barn i större utsträckning med stigande ålder.

 

Pornografi

De flesta barn kommer i kontakt med pornografi första gången innan de fyllt 11 år. Oftast har de av en slump sett bilder, blivit visade bilder eller filmer av ett äldre syskon eller annan närstående eller av andra jämnåriga.

Pornografi kan te sig både spännande och skrämmande framför allt för barn. Aktörerna uppträder på ett sätt som blir obegripligt för den som inte har någon erfarenhet av sexuell lust. Ofta beskriver barn det de sett som äckligt, konstigt och skrämmande samtidigt som det kan vara lite spännande. Detta leder till att de kanske tittar igen och kanske också att de vill prova att göra det de sett för att förstå det bättre. De flesta barn vet att de inte ska titta på sexuella filmer och att känna nyfikenhet kring det de sett kan kännas lite pinsamt och skamligt. Det är därför vanligt att barn inte förmedlar sina tankar och känslor eller ställer frågor till andra för att få förklaringar eller mer kunskap om vad de sett. Vissa barn med funktionsnedsättningar kan mera ohämmat fråga eller vara öppna med vad de tittat på. Det är viktigt att betona att barn som har sett pornografi inte enbart av den anledningen utvecklar sexuella beteendeproblem, men det kan påverka sexuella beteenden

Typiska sexuella beteenden hos barn

Det är lätt att som vuxen dra slutsatsen att barn som uppvisar sexuella beteenden samtidigt uppvisar symtom på sexuella beteendeproblem eller på att vara sexuellt utsatt vilket inte behöver vara fallet. Sexuella beteenden hos barn har oftast en annan grund än eget sexuellt driv om barnet är under 12 år och ännu inte kommit i puberteten, vilket vanligen sker i åldern 8-14 år. Prepubertala barns sexuella beteenden bör alltså varken bedömas eller behandlas som ungdomars eller vuxnas sexuella beteenden. Det är vanligt att vuxna sexualiserar barns beteenden, att tänka att de har en sexuell grund.

Det finns många anledningar till att barn har sexuella beteenden med sig själva eller med andra och det är inte helt enkelt att säga vad som är normalt, typiskt och vanligt för en viss ålder, men vissa riktlinjer går ändå att ge. Det viktigaste är att ett sexuellt beteende, också hos barn, alltid ska vara ömsesidigt, att alla inblandade tycker att det är kul och spännande, att barnen känner varandra och är i ungefär samma ålder och utvecklingsfas. Det ska vara en lek av många lekar. 

Sexuella lekar:

  • Sker öppet upp till 5 år, därefter mer privata och i hemlighet
  • Barnen är i samma ålder, utvecklingsfas och har samma status
  • Frivillig lek
  • Någon som de normalt leker med nära kamrater eller syskon
  • Leken brukar upphöra när en vuxen kommer in i rummet
  • Leken ska kunna avbrytas som vilken annan lek som helst

Ofta handlar sexuella beteenden om funktion och sensation

  • Kluckar i magen om man dricker mycket vatten och hoppar
  • Stoppa in föremål i kroppens hål
  • Stolt visa upp sin snopp som har blivit ”jättestark” eller fläka ut sig med naken snippa i soffan
  • Skönt att röra vid sitt underliv

– Småflickor masserar sin snippa

– Pojkar sitter och drar sig i sin snopp

Typiska sexuella beteenden hos barn:

Tar på och undersöker sina egna privata delar

  • Är intresserad av andras privata delar
  • Jämför sina privata delar med sina föräldrar och syskon. Kanske provar att röra dem, men slutar vid tillsägelse
  • Är intresserad av andras sexuella aktiviteter, hur barn blir till och så vidare
  • Det sker tillsammans med någon som barnet ofta leker med, nära kamrater eller syskon
  • Är i ungefär samma ålder, utvecklingsfas och har samma status
  • Är frivilliga
  • Utforskar könsroller och könsidentitet
  • Lek med sexuella inslag är en av många olika slags lekar
  • Leken kan avbrytas som vilken annan lek
  • Barnet blir generat om en vuxen avbryter, men accepterar snabbt och byter aktivitet

 

Att bemöta barn i deras sexuella utveckling

Det är viktigt och bra att prata med barn om vad som är tillåtet, hur man vet om någon samtycker eller inte och på vilken plats och vid vilka tillfällen det är lämpligt att ta på sina egna privata områden. Att validera att det kan vara pirrigt och skönt att ta på sina privata delar men att man gör det i avskildhet. Att lära ett barn om privata områden och kroppsregler tidigt hjälper dem att förstå vad som är tillåtna beteenden både för dem själva och för vad som gäller i samspel med andra.

Privata områden

Då man talar om privata områden kan man inleda med att rita en pojke och en flicka på ett papper och be var och en att markera vad de tror är privata områden på kropparna. De flesta barn börjar med att markera rumpan. Därpå följer oftast ett enkelt och bra samtal om att snopp, snippa och bröst är privata, det som döljs av badkläder. Även om många yngre barn och pojkar i alla åldrar visar sina bröstvårtor när de badar så brukar de flesta barn vara överens om att dessa ändå är privata. Vi lägger till att prata om munnen som privat område, eftersom vi vet att barn som utsätts för sexuella övergrepp inte sällan har utsatts genom att de tvingats utföra oralsex på sin förövare. Vi pratar även om egna privata områden, om barnet har någon annan kroppsdel som de inte tycker om att andra rör. Detta leder in samtalet på kroppsregler och personliga gränser och att det är bra att säga ifrån om någon gör något mot dem som de inte tycker om.

Exempel på Kroppsreglerna:

  • Det är tillåtet att röra sina egna privata områden när man är ensam på sitt rum eller på toaletten.
  • Du bestämmer över din kropp och andra bestämmer över sina kroppar.
  • Du bestämmer vem som får hålla dig i handen, krama dig, pussa dig eller röra din kropp.
  • Ingen får röra dina privata områden eller andra ställen på din kropp om du inte vill. Ibland kan vuxna, till exempel föräldrar eller en doktor, behöva göra det. Då ska de förklara för dig vad de gör och varför.
  • Ingen får tvinga dig att röra snoppen, snippan, rumpan, brösten, munnen eller andra områden på kroppen, varken på dig själv eller på andra.
  • Ingen får fotografera eller filma dina privata områden eller dig när du är naken eller i underkläder. Ingen får dela eller sprida sådana bilder.
  • Det är inte tillåtet att röra andras privata områden.
  • Det är inte tillåtet för andra människor att röra vid dina privata områden. Om man är sjuk eller har ont måste kanske föräldrar eller en doktor få titta och röra. Eller om man behöver hjälp på toaletten eller att tvätta sig.
  • Det är inte tillåtet att någon ber eller tjatar på någon annan att bryta kroppsregler.
  • Det är inte tillåtet att skrika eller använda namn på privata områden för att vara dum eller rolig.
  • Det är inte tillåtet att filma eller att ta foto av någon annans privata delar. Inte heller att ta bilder på sig själv och skicka till någon annan.

 

Om ett barn är ledset och har upplevt en situation som skrämmande och obehaglig är det viktigt att vuxna tar barnet på allvar och tar reda på vad som hänt. Konsekvenserna för ett barn som blivit utsatt för sexuella kränkningar kan vara lika allvarliga oavsett ålder på den som utsätter dem. Det är viktigt att tillsammans med barnen utforska vad som hänt och på vems initiativ samt hjälpa barnen på ett tydligt och pedagogiskt sätt att utifrån händelsen förstå vad som är tillåtet och vad som gäller kring privata områden och kroppsregler. Denna insats kan vara tillräcklig i denna utvecklingsfas. Om det man ser är ömsesidig sexuell lek eller tillfälligt utforskande där alla inblandade barn verkar ha deltagit på lika villkor kan vuxna förhålla sig till situationen på samma sätt som man hade gjort om det var en annan typ av lek, det vill säga berätta vad som är okej och inte för båda barnen, men inte göra någon stor sak av det.

Otypiska sexuella beteenden hos barn

Vad som bidrar till att ett barn har sexuella beteendeproblem varierar och kan bero på många olika faktorer. Det finns inga tydliga typiska bakgrundsfaktorer, egenskaper eller riskfaktorer som gör att vi på förhand kan veta vem som riskerar att begå övergrepp som barn, ungdom eller vuxen. Varje person har sina orsaker och anledningar, men det är inte alltid man ens efter en lång behandlingskontakt helt kan förstå varför det skedde.

Exempel:

  • Sten 4 år och Stina 5 år är på förskolan. De låser in sig på toaletten och tar av sig sina kläder. Sten försöker stoppa in ett finger i Stinas snippa. Stina blir ledsen och gråter och Sten slutar och blir också ledsen. En förskolelärare uppmärksammar vad som händer och kan få ut barnen.
  • Emma 9 år leker doktor med barn som är i 5-årsåldern på en släktträff. Hon spelar den sjuka och ligger på golvet utan byxor och trosor. Hon ber barnen, en i taget, att slicka hennes snippa. Barnen vill inte men Emma säger att om de inte gör som hon säger ska hon slå dem. Ett barn berättar för sin mamma om händelsen då de kommer hem på kvällen.
  • Kalle 8 år har sedan förskoleklass haft utmanande sexuella beteenden mot andra barn. Han kallar dem vid sexuella ord och tar på deras underliv utanpå kläderna. Flera barn har blivit ledsna och rädda och berättat för sina lärare. Kalle är vid flera tillfällen tillrättavisad av lärare.

Barn som uppvisar sexuella beteendeproblem gör det av flera olika anledningar och är en mer komplex och heterogen grupp att möta än ungdomar i samma situation. Deras beteenden varken kan eller ska bedömas eller behandlas som tonåringars eller vuxnas, samtidigt som det alltid är viktigt att närmare försöka förstå funktionen bakom barnets beteenden för att kunna avgöra hur det ska hanteras. När barn använder, agerar ut eller deltar i sexuella beteenden på sätt som inte är åldersadekvata och som kan skada dem själva eller andra, finns anledning till oro. Likaså när barns sexuella beteende blir störande och upprepas, även om barnet får tydlig vägledning och gränssättning.

Forskningen gällande barn som har utsatt ett annat barn för övergrepp är mycket begränsad. Det saknas studier som undersöker förekomsten av sexuella beteendeproblem hos barn. I tidig förskoleålder är det något vanligare att flickor uppmärksammas för sexuella beteendeproblem. De som utsätts är syskon, släkt eller visats på samma förskola eller skol. Familjemiljö, biologiska sårbarheter och egen utsatthet av omsorgssvikt eller våld av olika slag är bakomliggande faktorer som påverkar barns sexuella beteenden.

Följande definition är formulerad av amerikanska forskare och kliniker:

  • Termen sexuella beteendeproblem är inte ett medicinskt/psykologiskt syndrom eller ett beteende som tillhör en specifik diagnos, utan beteenden som kan rikta sig mot barnet själv eller vara interpersonella beteenden som riktar sig mot andra och som faller utanför den socialt accepterade normen.
  • Involverar sexuella kroppsdelar och som är utvecklingsmässigt atypiska eller potentiellt skadliga för dem själva eller andra.
  • Dessa beteenden kan också uppvisas genom användning av teknologi eller sociala medier.
  • De olika beteenden som kan vara involverade kan skilja sig åt i allvar och hur de potentiellt kan orsaka skada.
  • Även om termen “sexuell” används, är intentionerna och motivationen för beteendena mångfacetterade och kan vara förknippade med nyfikenhet, ångest/oro, imitation, att söka uppmärksamhet, självlugnande, sexuellt stimulerande, eller ha andra orsaker”

För att bedöma allvarlighetsgraden av ett barns beteende tar man stöd i det vi generellt vet är oroande:

  • om barnet uppvisar fler sexuella beteenden än barn i allmänhet
  • om barnet gör, eller riskerar att göra sig själv eller andra illa
  • om äldre barn söker upp yngre barn, eller barn som de kan bestämma över, för att involvera dem i sexuella lekar
  • om barnet fortsätter med sexuella beteenden trots upprepade tillrättavisningar
  • om barnet blir aggressivt när det blir avbrutet
  • om barnet uppvisar andra utagerande beteenden
  • om barnet uppvisar ”vuxensexualitet”

Det finns en tendens att barn med tvångsmässiga och utagerande sexuella beteenden, som inte är åldersadekvata, har en mer komplex livssituation med psykisk sjukdom hos omsorgspersoner, sociala svårigheter, omsorgssvikt och familjevåld. Familjens förhållanden, värderingar, kultur och kontext har generellt ett större inflytande på barns beteenden än vad de har senare under ungdomsåren. Värderingar och bemötande av barns sexuella beteenden skiljer sig mer mellan olika kulturella värderingssystem, vilket kan göra det svårare för professionella att göra en korrekt bedömning. Det finns ingen tydlig forskning som visar att det skulle vara mer eller mindre vanligt med sexuella beteendeproblem hos barn och ungdomar i någon specifik kultur. Däremot skrivs det en del om hur viktigt det är att försöka förstå den kontext där beteendet uppvisas och hur barnet påverkas av omgivningens reaktion i förhållande till beteendet. Om barnets omgivning är sexualiserad eller tvärtom helt saknar utrymme att uppvisa och tala om sexualitet eller sexuella beteenden, får det betydelse för hur barnets beteende begripliggörs och uppmärksammas.

Att bemöta barn med sexuella beteendeproblem

Om ett barn uppvisar sexuellt gränsöverskridande beteende bör vuxna i barnets närhet reagera på samma sätt som om barnet hade uppvisat andra oacceptabla beteenden. Vuxna tenderar att reagera mer otydligt och ibland till och med ängsligt vid barns sexuellt gränsöverskridande beteenden bland annat av rädsla att tydlighet skulle kunna påverka barnet negativt och få dem att exempelvis känna skam. Att uppleva skam i lagom mängd kan vara bra för barnet då det hjälper barnet att lära sig reglera egna beteenden och att förstå och anpassa sig efter samhällets normer och värderingar. Vuxna behöver således kunna möta och hantera barns problematiska sexuella beteenden på samma sätt som vi bemöter andra oacceptabla beteenden och inte låta eventuell osäkerhet och obehag locka oss att minimera och ignorera.

Om ett barn uppvisar sexuellt gränsöverskridande beteenden bör barnet få undervisning om privata områden och kroppsregler. Ett bra material för föräldrar och andra vuxna som innehåller handfasta råd och tips är Rädda barnens ”Stopp min kropp!”. Denna kan läsas tillsammans med barnet och bli ett gemensamt underlag för att prata vidare tillsammans om kroppsliga gränser och integritet.

Genom att anpassa språket kan barnet få kunskap om de lagar som finns på området och att det barnet gjort brutit mot en eller flera kroppsregler, att det inte är tillåtet enligt lagen och att lagen bestämmer att det är förbjudet att:

  • Slå, sparka, knuffa eller på annat sätt skada barn.
  • Ta på ett barns kropp och dess privata delar på ett sexuellt sätt
  • Tvinga eller locka barn att ta på någon annans privata delar
  • Filma eller ta bilder på barns privata delar och att dela eller skicka dem vidare.

Privata områden

Tala med barnet om att det finns områden på kroppen som benämns som privata. Det är snippa, snopp och rumpa. Andra kroppsdelar kan också vara känsliga som bröst, mun, ögon, näsa, öron, under armarna eller under fötterna. Det kan vara olika för olika personer. När någon säger “ Stopp min kropp eller nej, sluta, jag vill inte” får man inte fortsätta. Då gör man den andra ledsen, arg eller rädd. I samtal med barn om detta kan barnet uppmuntras att namnge de olika delarna för att etablera ett gemensamt språk. Det är bra att vägleda barnet att använda ”rumsrena” ord genom att prata om olika ord och hur de olika orden passar i olika sammanhang. Prata om och diskutera privata områden på kroppen exempelvis genom att tillsammans rita en pojke och en flicka på ett papper, både framifrån och bakifrån, och be barnet att markera vad de tror är privata områden på kropparna. De flesta barn börjar med att markera rumpan. Därpå följer oftast ett enkelt och bra samtal om att snopp, snippa och bröst är privata, det som döljs av badkläder. Även om många yngre barn och pojkar i alla åldrar visar sina bröstvårtor när de badar så brukar de flesta barn vara överens om att dessa ändå är privata. Prata även om munnen som är ett privat område för alla även om det inte döljs av kläder. Ingen får någonsin be dig göra något med din mun eller stoppa någonting i din mun som du inte vill. Kanske har barnet någon annan kroppsdel som de inte tycker om att andra rör och anser vara privata.

Kroppsregler

Följande kroppsregler är bra att tala med barn om

  • Du bestämmer över din kropp och andra bestämmer över sina kroppar.
  • Det är tillåtet att röra sina egna privata områden när du är ensam på ditt rum eller på toaletten. Det är inte tillåtet när det finns människor i din närhet eller om det finns risk för att någon snart kommer in i det rummet som du befinner dig i.
  • Det är inte tillåtet att vidröra, peta, sparka mot eller försöka skada andras privata områden.
  • Det är inte tillåtet för andra människor att röra vid dina privata områden.
  • Fråga barnet om det kan finnas någon anledning till att någon annan får lov att röra deras privata delar? Om man är sjuk eller har ont? Då kanske omsorgspersoner eller en doktor måste få titta och röra.
  • Tala om till vilken ålder barn behöver hjälp för att gå på toaletten eller tvätta sig?Det är inte tillåtet att visa dina privata delar för någon annan.
  • Tala om varför regeln behövs och vad som menas med den. Finns det tillfällen då det är svårt att låta bli att visa sig som exempelvis i duschen efter gymnastiken?
  • Det är inte tillåtet att be eller tjata på någon annan att bryta kroppsregler.
  • Fråga barnen vad som menas med tjat och övertalning? Hur kan man känna sig om man blir övertalad? Vem skulle kunna övertala dig?
  • Det är inte tillåtet att skrika eller använda namn på privata områden för att vara dum eller rolig.
  • Det är inte tillåtet att filma eller att ta foto av någon annans privata områden. Inte heller att ta bilder på sig själv och skicka till någon annan.

Exempel:

  • Sten 4 år och Stina 5 år är på förskolan. De låser in sig på toaletten och tar av sig sina kläder. Sten försöker stoppa in ett finger i Stinas snippa. Stina blir ledsen och gråter och Sten slutar och blir också ledsen. En förskolelärare uppmärksammar vad som händer och kan få ut barnen.
  • Emma 9 år leker doktor med barn som är i 5-årsåldern på en släktträff. Hon spelar den sjuka och ligger på golvet utan byxor och trosor. Hon ber barnen, en i taget, att slicka hennes snippa. Barnen vill inte men Emma säger att om de inte gör som hon säger ska hon slå dem. Ett barn berättar för sin mamma om händelsen då de kommer hem på kvällen.
  • Kalle 8 år har sedan förskoleklass haft utmanande sexuella beteenden mot andra barn. Han kallar dem vid sexuella ord och tar på deras underliv utanpå kläderna. Flera barn har blivit ledsna och rädda och berättat för sina lärare. Kalle är vid flera tillfällen tillrättavisad av lärare.

Barn som uppvisar sexuella beteendeproblem gör det av flera olika anledningar och är en mer komplex och heterogen grupp att möta än ungdomar i samma situation. Deras beteenden varken kan eller ska bedömas eller behandlas som tonåringars eller vuxnas, samtidigt som det alltid är viktigt att närmare försöka förstå funktionen bakom barnets beteenden för att kunna avgöra hur det ska hanteras. När barn använder, agerar ut eller deltar i sexuella beteenden på sätt som inte är åldersadekvata och som kan skada dem själva eller andra, finns anledning till oro. Likaså när barns sexuella beteende blir störande och upprepas, även om barnet får tydlig vägledning och gränssättning.

Forskningen gällande barn som har utsatt ett annat barn för övergrepp är mycket begränsad. Det saknas studier som undersöker förekomsten av sexuella beteendeproblem hos barn. I tidig förskoleålder är det något vanligare att flickor uppmärksammas för sexuella beteendeproblem. De som utsätts är syskon, släkt eller visats på samma förskola eller skol. Familjemiljö, biologiska sårbarheter och egen utsatthet av omsorgssvikt eller våld av olika slag är bakomliggande faktorer som påverkar barns sexuella beteenden.

Följande definition är formulerad av amerikanska forskare och kliniker:

  • Termen sexuella beteendeproblem är inte ett medicinskt/psykologiskt syndrom eller ett beteende som tillhör en specifik diagnos, utan beteenden som kan rikta sig mot barnet själv eller vara interpersonella beteenden som riktar sig mot andra och som faller utanför den socialt accepterade normen.
  • Involverar sexuella kroppsdelar och som är utvecklingsmässigt atypiska eller potentiellt skadliga för dem själva eller andra.
  • Dessa beteenden kan också uppvisas genom användning av teknologi eller sociala medier.
  • De olika beteenden som kan vara involverade kan skilja sig åt i allvar och hur de potentiellt kan orsaka skada.
  • Även om termen “sexuell” används, är intentionerna och motivationen för beteendena mångfacetterade och kan vara förknippade med nyfikenhet, ångest/oro, imitation, att söka uppmärksamhet, självlugnande, sexuellt stimulerande, eller ha andra orsaker”

Om barn uppvisar sexuella beteendeproblem:

1) Stoppa barnets beteende

2) Var allvarlig och berätta för barnet, väldigt tydligt, att så får man inte göra:

    • man får inte tvinga någon att exempelvis ta av sig sina byxor.
    • man får inte ta på någon annans snopp, snippa eller andra privata områden.

3) Efterfråga det utsatta barnets upplevelse av situationen och trösta om det behövs.

4) Avbryt situationen med annan aktivitet.

 

För att få vägledning i när det är dags att söka professionell hjälp kan nedanstående punkter vara till hjälp.

Vid enstaka händelse:

  • Barnet får tydliga tillsägelser och tillrättavisningar av vuxna, exempelvis omsorgspersoner och personal i förskola, fritids och skola.

Vid upprepade händelser – här kan stöd från någon professionell behövas:

  • Barnet får tydliga tillsägelser och tillrättavisningar. Barnet undervisas i Stopp min kropp, Privata områden och Kroppsregler. Omsorgspersoner och förskola/skola behöver sannolikt vägledning i hur de ska bemöta dessa beteenden.

Vid upprepade händelser trots tillsägelser och vuxnas vägledning – här behövs professionell hjälp:

  • Socialtjänsten undersöker om oros-faktorer finns hos barnet för upprepat sexuellt gränsöverskridande beteende. Det gör man genom strukturerad bedömning. I bedömningen kommer man fram till nödvändiga insatser för att hantera oron.

Bedömning av barn som uppvisar sexuella beteendeproblem

Om ett barn fortsätter att uppvisa sexuella beteendeproblem trots adekvata insatser från nätverket ska en orosanmälan göras till socialtjänsten. Det är viktigt att barn och omsorgspersoner får rätt hjälp så att barnets beteende inte upprepas. Barn som uppvisar sexuella beteendeproblem blir ofta exkluderade ut gemenskapen.

Trots att det finns bakgrundsfaktorer som kan ge oss vägledning för att förstå varför barn utvecklar sexuella beteendeproblem behöver vi på individnivå utreda den unges omständigheter på flera olika nivåer:

  • Den unges utvecklingsnivå – ålder, kön, biologiska och psykologiska sårbarheter
  • Den unges microsystem – uppväxtmiljö och de erfarenheter de upplevt i sitt närmaste familjesystem såsom omsorgssvikt, våld i nära relation, sexuellt våld och uppfostringsmetoder
  • Den unges utveckling och fungerande samt det bemötande de får i förskola och skola.
  • Den unges kulturella bakgrund (Elkovitch et al., 2009)

Barn som uppvisar sexuella beteendeproblem gör det av flera olika anledningar och är en mer komplex och heterogen grupp att möta än ungdomar i samma situation. Deras beteenden varken kan eller ska bedömas eller behandlas som tonåringars eller vuxnas, samtidigt som det alltid är viktigt att närmare försöka förstå funktionen bakom barnets beteenden för att kunna avgöra hur det ska hanteras.

För att socialtjänsten ska kunna bedöma allvarlighetsgraden av barns beteende tar man stöd i det man generellt vet är oroande:

  • om barnet uppvisar fler sexuella beteenden än barn i allmänhet
  • om barnet gör, eller riskerar att göra sig själv eller andra illa
  • om äldre barn söker upp yngre barn, eller barn som de kan bestämma över, för att involvera dem i sexuella lekar
  • om barnet fortsätter med sexuella beteenden trots upprepade tillrättavisningar
  • om barnet blir aggressivt när det blir avbrutet
  • om barnet uppvisar dominanta beteenden
  • om barnet uppvisar ”vuxensexualitet”

Socialtjänstens handläggning

Beslut om att inleda utredning bör inte påverkas av att omsorgspersoner eller utomstående kommer med eventuella förklaringar till beteendet eller annan information som avser att minska oron och få socialtjänsten att avstå från att utreda. Det är oroande när barn uppvisar sexuella beteenden som inte kan förklaras med typisk nyfikenhet.

Socialtjänsten ska se till att skydda det barn som utsätter från att utsätta andra och därmed också skydda de som riskerar att utsättas genom en så kallad skyddsplan:

  • Vilka barn kan utsättas?
  • Vilken tillgång har barnet som utsätter till dessa barn?
  • I vilka situationer kan det hända?
    • Det är viktigt att komma ihåg alla sammanhang där barnet befinner sig, såsom i hemmet (syskon), förskolan, skolan, fritidsverksamhet, vid fritidsaktiviteter och internet.
  • Rekommendationer om strategier att använda för att förhindra övergrepp.
  • Vem eller vilka som ska ansvara för insatserna. Inget ansvar får läggas på vare sig det barn som är i risk för att utsätta andra barn eller de barn som riskerar att bli utsatta.

Efter den upprättade Skyddsplanen för sexuella beteendeproblem tar en strukturerad oro- och behovsbedömning vid. BBSB, Bedömning av barns behov vid sexuella beteendeproblem, avser barn 0–11 år som har uppvisat sexuella beteendeproblem.

BBSB är generellt anpassad för barn men samtidigt tas hänsyn till var i den sexuella utvecklingen barnet befinner sig. Det är skillnad på hur vi utreder och bemöter en femåring och en elvaåring. Det finns elvaåringar som har puberterat och kommit långt i sin sexuella utveckling och till skillnad från yngre barn har många barn i den åldern i relativt stor omfattning kommit i kontakt med vuxen sexualitet, genom olika medieplattformar och pornografiskt material.

BBSB består av 26 orosfaktorer uppdelade i 6 kategorier:

Barnets sexuella beteende

  • Uppvisar fler sexuella beteenden än jämnåriga
  • Sexuella beteenden mot sig själv eller andra som skadar
  • Uppvisar sexuella beteenden mot okända
  • Fortsätter med sexuella beteenden trots tydlig gränssättning och tillsägelse
  • Användning av belöning, hot eller våld för att locka eller tvinga andra till sexuella beteenden
  • Barnets bristande förståelse för konsekvenser av sexuellt beteende

Barnets psykosociala fungerande

  • Bristande relationsfärdigheter
  • Bristande känsloregleringsfärdigheter
  • Dominanta beteenden
  • Fritidsintressen
  • Kan stå upp för själv och sina egna gränser

Barnets uppväxthistoria och upplevelser av egen utsatthet

  • Har barnet varit med om omsorgssvikt?
  • Har barnet varit med om potentiellt traumatiserande händelser inom familjen?
  • Har barnet varit med om potentiellt traumatiserande händelser utanför familjen?
  • Har barnet varit utsatt för våld och eller sexuellt våld?

Barnets familjemiljö

  • Sexuell gränslöshet inom familjen?
  • Instabil, stressande familjemiljö
  • Barnets relation till omsorgspersoner
  • Möjligheter för barnet att agera ut sexuellt

Omsorgspersoners inställning till skydd och fortsatta insatser

  • Medger omsorgspersoner barnets sexuella beteendeproblem
  • Har omsorgspersoner arbetat för att minska barnets sexuella beteendeproblem?
  • Är omsorgspersoner positiva till insatser gällande dem själva, barnet och eventuella syskon

Behandling

  • Barnets inställning till sitt eget behov av hjälp och stöd
  • Behandling är påbörjad eller slutförd
  • Har omsorgspersonerna färdigheter och strategier för att hantera barnets sexuella beteendeproblem
  • Har barnet färdigheter och strategier för att hantera sexuella beteendeproblem

Därutöver specificeras fallspecifika faktorer.

Efter informationsinsamling sorteras denna in i BBSB skattningsformulär som Förekommer, Förekommer kanske/delvis, Förekommer inte eller Okänt. Resultatet sammanfattas i låg, måttlig eller hög risk för återfall i sexuella beteendeproblem. Vid måttlig och hög risk bedöms det som regel nödvändigt med skyddande insatser samt övergreppsspecifik behandling anpassad efter barnets utvecklingsnivå och kognitiva förmågor. Vid låg risk görs en individuell bedömning av behovet av insatser.

Behandling för barn som uppvisar sexuella beteendeproblem

Barn som uppvisar sexuella beteendeproblem har olika behov av insatser beroende på en mängd olika individuella och kontextuella faktorer. BBIC-utredning och BBSB-bedömning leder fram till tydliga rekommendationer för vilken typ av behandlingsinsats som är lämplig för det aktuella barnet, dess omsorgspersoner och nätverk.

Förutom insatser för barnet visar forskning hur viktigt det är att omsorgspersoner involveras för att behandlingen ska vara verksam och vidmakthållas. Omsorgspersonernas ska lära sig om barnets behov av skydd, sexuella utveckling, åldersanpassad sexualundervisning, icke typiska sexuella beteenden, strategier för att hantera sexuellt beteende och säkerhet för barn på internet. Inte sällan behöver omsorgspersoner själva träna de färdigheter deras barn arbetar med i behandlingen, såsom relations- och känsloregleringsfärdigheter. Det är framgångsrikt att arbeta med färdighetsträning, barn och omsorgspersoner tillsammans.

För att få en tydlig bild av barnets behov är det viktigt att kartlägga funktionen av dennes beteende. En Funktionell analys gör en kartläggning av både övergreppen i sig och andra faktorer, både i den unges förutsättningar och sårbarheter och i dess omgivning, som påverkar den unges beteende. Utifrån analysen skapas hypoteser av barnets behov.

Det finns olika metoder som kan hantera barns sexuella beteendeproblem:

  • Känsloskola
  • Färdighetsträning
  • Strukturerad behandlingsinsats – Sköldisprogrammet

Känsloskola

Känsloskola är en strukturerad insats som används då barn uppvisar sexuella beteendeproblem, men där sexuella övergrepp inte sker eller har skett. Det kan exempelvis handla om barn i förskolan, skolan eller i hemmet mellan syskon. Barnen är jämnåriga och har exempelvis tagit på varandras nakna underliv och har ett sexualiserat språk. Vuxna har tillrättavisat och väglett barnet/barnen med skiftande resultat och barnen har kanske fått genomgång av boken Stopp min kropp! Om barnen inte upphör med sina beteenden kan det handla om tankar och starka känslor som driver beteendet och som barnet inte kan hantera. Då kan det vara bra att barnen går i Känsloskola. Målet är att barnet ska upphöra med problematiska sexuella beteenden.

Känslor och deras funktion

I Känsloskolan lär sig barnen om känslor, var de sitter i kroppen och hur de tar hand om och reglerar känslorna. Arbetet sker i grupp eller individuellt. Viktigt fokus är att barnen får träna olika tekniker för att reglera sina känslouttryck. Känsloskolan pågår under några sessioner och omsorgspersonerna är delaktiga så att de förstår vad deras barn får lära sig så att färdigheterna kan tränas i vardagsmiljön.

Barnen får utbildning i att förstå och hantera känslor, att känslorna uppstår i kroppen och huvudet och dyker upp när något händer utanför oss eller inuti oss, till exempel när man tänker något. Ibland vet vi exakt varför vi känner oss till exempel glada eller ledsna. Andra gånger är det svårt att veta vad det är vi känner eller varför det känns på ett visst sätt. Känslor är bra, för de berättar saker för oss. En varm känsla i magen vill till exempel berätta för oss att vi tycker om någon. En känsla kan också berätta att vi behöver och vill göra något. Som när vi är ledsna och känner att vi behöver få tröst och krama någon. Det finns många olika känslor, men våra vanligaste är åtta grundkänslor, som vi faktiskt kan känna redan som bebisar. Alla andra känslor är kombinationer av dessa grundkänslor på olika sätt.

Grundkänslorna är:

  • glädje
  • intresse
  • förvåning
  • avsmak/avsky
  • ilska
  • ledsenhet
  • rädsla
  • skam
  • Pirr

I utbildningen används bildstöd som känslokort och exempelvis Känslohissen för att avgöra intensitet i känslan. Känslohissen symboliserar känslors intensitet och innefattar en skala från 1–10 där 1 är nästan neutral och 10 är den övre gränsen för känslans intensitet. Oftast uppstår det problematiska beteendet om känslan blir för stark. Så om känslohissen når 7 eller 8 våningen är känslan så hög att den är svår att reglera med stöd av omgivningen. Känslan får lägga sig och så kan man tala om vad som hände när så ske.

Färdighetsträning

När känslorna och deras funktion är genomgångna är nästa steg färdighetsträning. För att kunna uppmärksamma känslor i kroppen krävs medveten närvaro. Medveten närvaro tränas genom olika övningar och barnet får sedan träna på att uppmärksamma sina olika känslor i kroppen, identifiera känslan och fundera på vilka beteenden känslan kan leda till. Känslor som kan bidra till problem kopplas ihop med strategier som barnet kan använda för att hejda sitt beteende.

Man kan be barnet/barnen att beskriva situationer man har varit i då man gjort något som inte är tillåtet. Man rollspelar situationerna och barnet/barnen får träna på att berätta om varje steg och vilka tankar och känslor som var involverade. Därefter att tänka efter var och när man hade kunnat gjort annorlunda. Vilka strategier skulle man använda sig av för att stoppa sig? Därefter tränar man på strategierna. De ska vara enkla och finnas i barnets vardag där man befinner sig. Exempelvis titta i en bok man tycker om, “kicka”boll, dricka ett glas saft, tala med en vuxen.

För att reglera sin känsla kan man:

  • Stanna upp
  • Uppmärksamma känslan. Känns det något i kroppen? Var sitter den?
  • Sätta ett namn på känslan. Vilken känsla har jag och hur stark är den?
  • Tänka på om jag är på väg att göra det som jag inte får? Ta på lillebrors snopp.
  • Använda en färdighet som reglerar känslan. Jag går och dricker ett glas saft eller pratar med mamma.

Färdigheterna tränas gärna tillsammans med omsorgspersonerna som ska se till att barnet använder sig av dem i vardagsmiljön.

Strukturerad behandlingsinsats – Sköldisprogrammet

Sköldisprogrammet, Sköldis, är en behandling för barn under 12 år som uppvisar sexuella beteendeproblem. Behandlingsprogrammet kallas Sköldis utifrån bilden av hur sköldpaddor gör då de vädrar fara. De går in i sitt skal och väntar tills allt är lugnt liksom barnet påminns om att göra då känslor och impulser blir starka. Sköldis är smeknamnet på sköldpaddan. I Sköldissamtalen med barnet fokuseras bland annat på barnets känslor, generell träning i att förstå känslor och i medveten närvaro. Privata områden och kroppsregler är andra fokusområden liksom Sköldistekniken, en känsloregleringsteknik i fyra steg där barnet blir medvetet om impuls, känsloreglering, övervägande av konsekvenser och att välja rätt väg (se vidare längre fram i kapitlet). Utöver detta får barnet kunskap om samtycke och tränar olika samtyckessituationer.

Sköldis förutsätter att barnet har allvarliga sexuella beteendeproblem vilka inte har kunnat korrigeras genom tillsägelser, vägledning och skydd. Målet är att minimera eller eliminera dessa beteenden genom att barnet får lära sig samtycke, lagar och regler, sex och samlevnad och färdigheter för att kunna hantera de känslor som kan leda till att de uppvisar sexuella beteenden. Sköldis bygger på Kognitiv beteendeterapi (KBT) och har en pedagogisk och stödjande framtoning för att hjälpa barn och deras omsorgspersoner på bästa sätt. Behandlingen omfattar 8 sessioner för barnet och 8 sessioner för omsorgspersonerna men antalet kan anpassas efter barnets och omsorgspersonernas behov. I några sessioner arbetar man med barn och omsorgspersoner tillsammans och i några var för sig.

I behandlingen tränar barnet bland annat känsloregleringsfärdigheter och kroppsregler och lär sig strategier för hur det ska stoppa sig när “lusten” uppstår. Omsorgspersonerna lär sig samma kroppsregler samt hur de ska bemöta sexuella beteenden i hemmet och hur de ska vidmakthålla färdigheterna genom att lära sig hur de ska prata med sina barn om kroppsregler och känslor.

Beroende på barnets ålder och kognitiva förmågor anpassas behandlingen så att barnet kan förstå innehållet och träningen. Om barnet är nära pubertet eller har börjat pubertera ska behandlingsprogram Sköldis, beskrivet nedan, kombineras med sessioner från behandlingsprogram som vänder sig till ungdomar. Program för ungdomar inkluderar mer kunskap gällande sexualitet och sexuell hälsa. I Sköldis ges grundläggande kunskap om sex och samlevnad, men utan fokus på sexuell lust och identitet om det inte finns speciellla orsaker till att inkludera det i behandlingen. Även för ungdomar över 12 år med kognitiva svårigheter kan Sköldis användas i kombination med behandlingsprogram för ungdomar.

Sköldis Innehåll

  • Session 1 Barn och omsorgspersoner / Presentation och syfte med behandlingen
  • Session 2 Omsorgspersoner / Barnets sexuella beteenden och omsorgspersonernas känslor. Barns sexuella utveckling. Känslor och Medveten närvaro
  • Session 2 Barnet / Barnets känslor. Presentera känslokort och Känslohissen. Träna på Känslorna och Medveten närvaro
  • Session 3 Omsorgspersoner / Samtal med barn om sex och sexuella beteenden. Regler vid sexuella och andra oacceptabla beteenden. Sköldistekniken och Validering
  • Session 3 Barnet / Kroppsregler och Sköldistekniken
  • Session 4 Omsorgspersoner / När förväntas sexuella beteenden uppträda?
  • Session 4 Barnet / Kroppsregler, känslor och strategier
  • Session 5 Barn och omsorgspersoner / Uppföljning, utvärdering och fortsättning
  • Session 6 Barn och omsorgspersoner / Samtycke, träna samtycke
  • Session 7 Omsorgspersoner / Vad har barnet lärt sig? Vad har omsorgspersonerna lärt sig?
  • Session 7 Barnet / Kroppen och kroppens funktioner
  • Session 8 Barn och omsorgspersoner / Avslutning

Barnet får lära sig om kroppen och kroppens funktioner och enkel sex- och samlevnad utifrån barnets nivå och frågor som:

  • Vad vet barnet om sex?
  • Hur har barnet lärt sig om sex?
  • Vad är barnet nyfiken på att veta mer om?
  • Vilka ord använder barnet för olika privata områden?
  • Kan barnet fler ord? Vilka använder familjen och vilka använder doktorn?
  • Vad är könsorganen till för?
  • Vilken funktion har könsorganen?
  • Hur ser könsorganen ut?

Man utgår ifrån barnets intresse och kunskap. En genomgång av vad vi kallar könsorganen, funktionen av dem och hur barn blir till är grundläggande. Närmar sig barnet puberteten är det bra att även prata om pubertetsutveckling och fråga om vad de vet och om de har funderingar kring det.

Sköldistekniken

Att förstå och uppmärksamma sina handlingar och impulser är centralt för att ett barn med svårigheter ska kunna styra sig. Barnet ska utveckla färdigheter i att utan hjälp, stoppa sig från att bete sig gränsöverskridande mot andra. Sköldistekniken är en strategi i fyra steg där barnet blir medvetet om impuls, känsloreglering, övervägande av konsekvenser och att välja rätt väg

Omsorgspersonerna

Omsorgspersonerna får samtal fokuserade på

  • känslor och tankar.
  • utbildning i barns generella sexuella utveckling och kopplar det till det egna barnet genom att beskriva barnets sexuella beteenden.
  • beskriva vad de har gjort för att reglera dessa och vägleds i hjälpsamma strategier för att bemöta sitt barns sexuella beteenden och kunskap i att skilja mellan vad som är hälsosamt och problematiskt.
  • kunskap om vad deras barn lär sig och vikten av att de stöttar barnet i de verktyg de får med sig för att hantera sina beteenden i hemmet.
  • träna en del av de färdigheter barnen lär sig.
  • lära sig hur de ska validera sitt barn och träna på detta.

I de gemensamma samtalen läggs fokus framför allt på att implementera, utvärdera och följa upp Skyddsplanen. Även vissa känsloregleringstekniker och andra tekniker tränas gemensamt. Vid ett par tillfällen utvärderas och diskuteras insatserna och en gemensam plan för vad som fungerar och vad som behöver fortsatt tränas utformas. För att vidmakthålla barnets framgångar är omsorgspersonernas engagemang i att de tillsammans ska fortsätta träna hemma avgörande. Det är oftast hjälpsamt att göra en plan för hur omsorgspersonerna och barnet ska fortsätta prata om det de lärt sig och hur de ska fortsätta att öva även efter att behandlingen är avslutad.

Menu